Knock Knock 2015

Det enda som egentligen är mer frustrerande än en dålig film är en dålig film som bygger på en ursprungligen god idé. ”Knock Knock” (baserad på 70-talsrullen ”Death Game”) söker att utforska sexuella maktspel, var gränser går och vad som gör en man skyldig till ett brott. Det är intressanta frågeställningar man tyvärr är både vår regissör och stjärna för tafatta för att ro det hela i land.

Först och främst vill jag ändå uttrycka min fram till nu småförälskelse i Eli Roth. Hans debut ”Cabin Fever” samt två ”Hostel”-filmer må vara avskydda av många men personligen fick de med sin opretentiösa splatter och råa ton mitt skräckfilmshjärta att bulta lite snabbare. Med det sagt är Roth kanske inte killen man låter styra en mer karaktärs- och dialogdriven drama, eller som den här, en psykologisk thriller med svarta, humoristiska undertoner.

Subtilitet är knappast Roths melodi och samma gäller vår stjärna Keanu Reeves. Att han med sin släpande, smått efterblivna stämma (som visserligen passade utmärkt i ”Bill & Ted”- samt ”Matrix”-filmerna) alltid varit något av en träbock är knappast någon nyhet. Här spelar han en Hollywood-arkitekt som under en regnig natt när familjen är bortrest får besök av två till synes harmlösa, lättklädda tjejer som åkt vilse.

Folk som knackar på en regnig kväll och ”åkt vilse” är alltid i den här typen av film i trubbel eller kommer orsaka det. Här gäller det senare. Utan att gå in på detaljer så blir Keanu förförd av sina gäster som sedan vägrar gå och inleder en slags bestraffning. Är mannen här så oskyldig som han påstår sig vara? Är dessa tjejer rabiata psykopater eller samhällets försvarare?

Intressanta frågor som i händerna på en mer stabil regissör hade kunnat avhandlats på ett antingen mer spännande eller underhållande sätt. Nu blir det varken eller. Det är en rörig soppa av så kallad ”erotik”, amatörpsykologi, platt svart humor och Roths envisa hyllning till exploitationfilm som till skillnad från hans tidigare filmer inte kommer till sin rätt här. Roth vill mycket och siktar hårt på alla möjliga mål men missar de flesta.

Samtidigt så släpper han loss Reeves så att han kan visa upp skådespelartekniker vi önskar att vi aldrig sett. Medan man någonstans vant sig vid hans tryggt stela och intetsägande spel så passar han här på att spela över så självaste Nicolas Cage skulle bli grön av avund. Scenen där han ohämmat skäller ut sina plågoandar fastbunden vid en stol (”Free pizza, man!”) är en sekvens som kan hota Cages ”Wicker Man”-agerande från kalkontronen.

Lyckligtvis är Lorenza Izzo (fru Roth) och Ana de Armas (som hade huvudrollen i sevärda spansk-colombianska ”Blind Alley”) träffsäkra som de två antagonisterna även om själva rollfigurerna oftast är outhärdligt irriterande. ”Knock Knock” får också till en relativt tillfredställande slutkläm men då är det för sent. Dessutom går inte tjejernas motivering ihop med en viss sidointrig och birollskaraktär som mest känns som en transportsträcka. En film med mycket potential men lika mycket som inte funkar. Näe Eli Roth, mer splatter och mindre dialog nästa gång. Och mindre Keanu Reeves.