Knowing 2009

Hur världsekonomin än svänger finns det åtminstone en skådespelare som aldrig verkar ha några problem med att fixa nya välbetalda filmroller. Mer än ofta har jag förbryllat undrat varför. I vad består den här speciella talangen och x-faktorn han uppenbarligen måste äga? Den som alla castingagenter och regissörer ser. Jag pratar kanske inte helt oväntat om Nicolas Cage; mannen med det singulära ansiktsuttrycket, som han i bästa fall försöker att variera.

1959 begraver eleverna i en nyöppnad grundskola i Lexington, Massachusetts en tidskapsel full med teckningar. Tidskapslen är en hälsning till framtiden och tanken är att den ska öppnas om 50 år av skolans dåvarande elever. 2009 är John Koestlers son Caleb (Chandler Canterbury) elev på skolan och med under öppningsceremonin. Teckningarna delas ut till barnen, men istället för en harmlös teckning som föreställer en framtidsvision, får Caleb ett underligt brev fyllt med till synes osammanhängande siffror. Siffror som, när de skrevs 1959, i bästa Nostradamus-anda visar sig utgöra datum för olika katastrofer under de kommande femtio åren.

”Knowing” sätter den gastkramande stämningen redan under inledningstexterna med suggestiv musik och viskande röster vars styrka eskalerar. Rösterna tycks viska till en kuslig flicka vid namn Lucinda Embry. Hon är elev på William Dawes Elementary School 1959 och tidskapseln är hennes idé. Lucinda är en obehaglig flicka som tycks släpa på en obehaglig börda. Med en aning japansk skräckfilmsestetik över sig (blek, mörkhårig, knäpptyst, psykiskt instabil) verkar hon inte skrämma sin omgivning, men hon får mig att trycka naglarna mot handflatan. Naturligtvis är det hon som är avsändaren till det märkliga brevet som femtio år senare hamnar i Calebs händer. Snart börjar även Caleb höra de viskande rösterna.

Calebs pappa John Koestler (Cage) har förlorat all sin tro på någon slags mening. ”Shit just happens”säger han nästan opassande uppriktigt till sina elever på MIT, där han undervisar i astrofysik. Frågan löd vad han ansåg om determinism. Anledningen till Johns bisterhet står skriven i hans frus tragiska död. Nicolas Cages dystra uppsyn funkar utmärkt i det här fallet, så heder åt castingagenten och Proyas. Cage känns rätt genuin som en halvalkad, deprimerad änkling, som mitt i eländet verkligen älskar sin son.

Johns förkastande av allt som andlighet och mening heter är filmens huvudtråd. Inte helt otippat då är det just han som avkodar Lucindas brev. Han är inte lättövertygad, men upptäckten gnager på hans medvetande. När han till slut får brevets innehåll bekräftat, ställer han ifrån sig spritflaskan och blir en handlingens man. Alla katastrofer som brevet förutspår har nämligen inte inträffat än.

Gillar man katastroffilmer så faller nog ”Knowing” en i smaken. Vill man ha lite övernaturlig krydda, gillar man nog också läget. Vändningarna i filmen visar sig inte alls vara helt givna. Spänningen och mystiken som så briljant byggs upp från första början är närvarande i varje scen och håller mig alert. Actionscenerna är motiverade och får adrenalinet att pumpa. Många pluspoäng för skräckfilmskänslan Proyas fått med och som till och med fick mig att halvblunda ibland. Tyvärr floppar filmen lite när det blir dags för den något fåniga och fisljumna upplösningen och jag känner mig aningen bortkollrad. Tydligen ska slutet bekräfta att vi är en del av något större, men om svinflunsan visar sig bli en pandemi, vete katten om jag skulle vända mig till denna film för lite andlig tröst.

Och ja, även Cage faller till slut på mållinjen. Hans känsloregister som skådespelare är helt enkelt inte tillräckligt brett. I vilket fall är det här en pampig och mäktig film, både visuellt och ljudmässigt och ses utan tvekan bäst på bio.