Kocken 2005

"Kocken" utspelar sig 1969 ombord på ett lastfartyg, och är nästan en helt självbiografisk skildring av regissören Mats Arehn. Vi får följa 18-årige Martin (Henrik Lundström) som vid filmens början startar sin tredje resa som andrekock. Martin är ivrig att komma iväg och ser fram emot resan till Kapstaden tillsammans med vännen, kockeleven Sundsvall (Peter Viitanen). Det hela visar sig snart bli till en mardrömsfärd när förstekocken Peter Stein uppenbarar sig i blankpolerade naglar och välputsad mustasch. Stein spelas av Kjell Bergqvist som gör otroligt bra ifrån sig i scener där Stein är barsk, grym och domderande. Men det stannar där. Bergqvist har svårt att bli trovärdig i scener med mer djup och känsla. Stein blir till en stereotyp och de psykologiska förklaringar som man så omsorgsfullt har ansträngt sig för att pressa in i manuset faller platt.

Jag tilltalas av filmens djup och att den känns proffsig och välarbetad. Skådespelarinsatserna är lysande och fotot mycket vackert. Dessutom trappas spänningen hela tiden upp. Flera associationer görs på bildmässig väg till fartygets maskineri som stadigt dunkar vidare. Det blir en symbol för Steins hårda beslutsamhet och vägran att misslyckas eller ge upp oavsett vad som än händer.

Det jag inte kan smälta hos filmen är de homofobiska undertonerna. Jag tror (och hoppas) att det inte är medvetet från Arehns sida. Utan att avslöja för mycket av filmens handling så måste jag säga att Steins rollfigur på många sätt är en vidrig man. Hur han har blivit detta förklaras med diverse anekdoter om hans bakgrund och hoppsan, mitt i alla de andra ”bristerna” är han dessutom homosexuell och tycker om yngre män. Visst, historien är sann och Steins verkliga jag var säkert både homosexuell och vidrig. Men det som glöms bort i filmen är det lilla och som finns däremellan. Visst märker jag att Arehn har försökt att göra ett rättvist porträtt av Stein med psykologiska vinklingar. Men till slut är det ändå hans avsky mot Stein som person som blir mest framträdande. Homosexualiteten blir i filmen en av de ”sjuka sidor” som Stein har fått med sig ifrån sin tragiska bakgrund.

Trots att man inte riktigt lyckas med de psykologiska aspekterna är ”Kocken” ändå en sevärd, vacker och tankeväckande film. Där Bergqvist misslyckas i rollen kan man själv lätt föreställa sig Steins djupa förtvivlan och misslyckanden. Nu när jag har sett filmen har jag bara en obesvarad fråga: Vad stod det egentligen i ringen?