Koko-di koko-da 2019

Någonstans mellan barnprogram och skräckfilm, i en alldeles egen liten makaber sagovärld, utspelar sig Johannes Nyholms nya film om ett gift par som har förlorat sin åttaåriga dotter. Tre år har passerat sedan den hjärtekrossande tragedin splittrade familjen, och vi möter två makar vars liv är fyllt av bittra små bråk. Det är dags att bryta vardagen för tältsemester i skogen, när de råkar på tre objudna och hotfulla gäster.

Trion ser ut som ett sinnessjukt teatersällskap, som rymt från dårhuset och rånat Buttericks på vägen. Den vitklädda ledaren nynnar på en barnvisa och uppmanar sina två följare att trakassera och attackera paret. Kuslig speldose-musik bidrar till den ruggiga stämningen.

Så hamnar makarna mitt i en våldsam "Måndag hela veckan"-loop, där samma scenario utspelas om och om igen, med små variationer. Dagen börjar om på samma sätt, och hur mycket maken än förbereder sig på det oundvikliga hotet från skogen, verkar deras plågoandar alltid ligga steget före.

Jag är både fascinerad och förvirrad. Händelsernas märkliga förlopp förklaras aldrig, utan ter sig bara flummigare för varje scen. Tydligt är att det är en allegori för att ständigt leva i en mardröm och inte kunna slå sig fri från en ofattbar sorg. Lika tydligt som att regissören vill gotta sig i våldsamma scener. Flera obehagliga inslag gör att man lite grann längtar tills filmen tar slut. Nyholm ("Jätten") har inte gjort en film som är lätt att se.

Personligen är jag skeptisk till att använda omotiverat våld för att väcka starka obehagskänslor hos publiken. Speciellt när filmens egentliga tema - om sorgen efter ett förlorat barn - borde vara starkt nog. Brutala scener, där mannen och kvinnan blir misshandlade eller attackerade med en kamphund, kan kännas som billigt effektsökeri som skulle platsa bättre i en "Blair Witch"- eller "The Strangers"-uppföljare.

Det är ändå spännande att se var filmen ska ta vägen härnäst, och jag sitter ibland på helspänn och väntar på nästa oundvikliga terrormöte. Samtidigt har jag svårt att förstå vad regissören/manusförfattaren vill säga oss med den här udda vinklingen. Teman som ångest och sorg borde kanske behandlas med mera respekt, för att verkligen resonera hos publiken. Men som en skruvad svensk skräckthriller är "Koko-di Koko-da" ändå ett unikt och rätt fängslande projekt. På temat "otäcka saker i svenska skogar" gör den sig bra som double-feature med Ali Abbasis "Gräns".