Kollopapporna 2007

Att recensera film är oftast en riktigt trevlig syssla. Du får se biofilmer före alla andra, du kan välja vilken plats som helst i salongen och du får skriva om ett ämne som angår de flesta. Men det finns även dagar då det är mindre roligt, dagar då det rent utav är direkt plågsamt att recensera film. Jag har en sådan dag idag.

”Daddy Day Camp” eller ”Kollopapporna” är utan tvekan den sämsta film jag sett i år och en av de sämre jag tvingats uthärda i hela mitt trettioåriga liv. När eftertexterna börjar rulla inser jag att jag måste producera en hyfsat utförlig recension om skräpet jag just bevittnat när jag helst av allt vill förtränga allt.

Det här är alltså uppföljaren till ”Dagispapporna” med Eddie Murphy, jag har inte sett den och den är antagligen bättre än uppföljaren men jag kommer aldrig ta reda på det. Murphy tackade nej till ”Kollopapporna” vilket får anses vara ett smart drag. Nu blev det istället Cuba Gooding Jr som tar över hans roll och även om hans karriär befunnit sig i fritt fall de senaste åren är det lite sorgligt att se honom i det här sammanhanget.

Regisserar gör gamle barnskådespelaren Fred Savage (Kevin Arnold från ”Wonder Years”). Här gör han en horribel debut som filmregissör och får nog fortsätta att göra kommersiell barn-tv i fortsättningen.

Handlingen? Två pappor får av nostalgiska skäl för sig att rusta upp ett gammalt kollo. Snart visar det sig att ägendomen är tungt skuldsatt och de inser att de måste få det skruttiga kollot att gå med vinst inom en månad. Ett problem är det moderna grankollot som består av elaka barn och en ledare som visar sig vara en gammal barndomsfiende till Charlie (Gooding). Den genomruttna ledaren för grannkollot tänker till råga på allt köpa upp det snälla kollot och jämna det med marken. Gissa om skruttkollot och dess lilla gäng kommer att övervinna de ojämna oddsen?

Den så kallade humorn i filmen är så tungfotad, konservativ och dåligt genomförd att jag baxnar. Det är exploderande dass, vuxna som drattar på ändan och barn som kräks och kissar på varandra. Karaktärerna är, varenda en, papperstunna stereotyper. Här finns den lille tjockisen, tuffingen, den söta flickan, nörden och så vidare. Och nu har jag inte ens nämnt barnskådespelarna än. De är nämligen fullkomligt fruktansvärt dåliga även om man kan, som jag gjorde, roa sig med att räkna hur många som står och tittar efter direktiv från de vuxna på andra sidan kameran.

Men så här är det, ”Kollopapporna” är skräp. Lägg därtill en riktigt sunkig svenskdubbning och du har receptet på långsam tortyr. Sony, jag vill ha tillbaka en och en halv timme av mitt liv!