Köpmannen i Venedig 2004

William Shakespeares berömda historia berättar om den judiska affärsmannen Shylock under slutet på 1500-talet. Shylock lever i ett Venedig fyllt av judeförtryck och stora samhällsklyftor. När den förmögne fursten Antonio kommer till honom för att låna pengar, då hans eget kapital tillfälligt är satsat på handelsfartyg, skrivs det på rekvisitionen att Antonio tvingas betala en skålpund av sitt eget kött om inte pengarna återbetalas inom rätt tid. Som man kan gissa förliser Antnios skutor och hans öde hamnar i Shylocks händer. Shylock som under lång tid blivit utsatt för förtryck och diskriminering är mer än villig att utkräva sin hämnd. Då hans dotter väljer att lämna judendomen för att gifta sig med en kristen furste blir frustrationen och hatet än starkare.

Som alltid när man ser en Shakespearefilm, vare sig det är Laurence Olivier, Baz Luhrman eller Kenneth Branagh, är det texten som berättar historien. Ingen regissör som ger sig på Shakespeare skulle placera texten i bakgrunden. Den är så full av briljant underfundighet och mångtydighet, och talar på ett så genialt roligt och engagerande sätt. Det tråkiga är att så mycket av de finurliga ordvitsarna försvinner i översättningen, de går helt enkelt inte att översätta till svenska då språket är så tydligt Shakespeares.

För att en berättelse som ”Köpmmannen i Venedig” ska bli underhållande och inte långrandig, vilket det finns stor risk för, krävs en skådespelarensemble som på djupet förstår texten och hanterar den med noggrann precision. Om ej faller allting, garanterat. Denna gång består ensemblen av bland andra Al Pacino (Shylock), Jeremy Irons och Joseph Fiennes. De gör alla ett bra jobb, och visst, Al Pacino visar här sin bredd och bekräftar att han är en stor skådespelare.

Filmen börjar i ett ganska lugnt tempo, man får en bild av det samhällsförhållande som råder med extrem fattigdom och ett tunt skikt av obegränsat förmögna människor. Karaktärerna presenteras och ett sammanhang blir snart tydligt, historien är ju i grunden väldigt enkel. Efter att ha gått på lågt tempo ett bra tag vänder dramatiken tvärt och blir plötsligt överväldigande. Häri ligger storheten, det dramatiska uppbyggandet är genialiskt och i slutändan blir uppgörelsen oerhört intensiv och spännande.

Trots att Shakespeare skrev pjäsen under slutet av 1500-talet används texten än idag på teatrar och i filmproduktioner runt om i världen. Senast sattes den upp på Dramaten i Stockholm. Den är tveklöst tidlös och handlar så tydligt om oss människor och våra beteenden - en analys av ”Köpmannen I Venedig” kan göras väldigt lång och passar sig inte i en filmrecension. Men tidlösheten härstammar i de frågor om mänskliga värderingar som den ställer.

Sammanfattningsvis är det en tät och stadig film. Den släpper inte taget om åskådaren och utvecklar hela tiden en nyfikenhet, - vad händer härnäst? Stundtals blixtrar det till och blir oerhört mäktigt; främst i de lite längre scenerna då Michael Radford litar på situationen och på något sätt vilar i det som händer. Tystnaden och pauserna skapar då en oerhörd spänning och energi. ONÖDIGT VETANDE Ian McKellen och Cate Blanchett var påtänkta för roller i filmen.