Krig 2017

Två olika, rivaliserande grupper lever i ett kallt samhälle kontrollerat av lagar och regler för att de ska kunna samsas och kunna undvika krig. Men allt ställs på sin spets när en utböling vänder grupperna emot varandra och utlöser krig. Det hade kunnat vara en satirisk dystopi men är i detta fall i själva verket en svensk barnfilm om en populär skejtlada som delat upp kvarterets barn i två olika gäng.

Huvudpersonen Malte flyttar med sin mamma till nämnt område och är urpsrungligen mer intresserad av att sitta inomhus och leka med tennsoldater. Men snart blir han nyfiken på det strikta system hans jämnåriga grannar utvecklat. Han ger sig in i vad som inledningsvis mest är en lek för att röra om i grytan men det eskalerar snart i allvar med riktiga hot om våldsamma konsekvenser.

Regissören Goran Kapetanovic (som vann Guldbaggen för ”Min faster i Sarajevo”) har gjort en intelligent, tänkvärd barnfilm med mer allvar än väntat inom genren. Här finns ett imponerande nytänkande i att skildra krigets psykologiska påverkan genom barns lekar och hur makt och girighet - även kring något så simpelt som en skejtlada - påverkar barn på liknande sätt som vuxna.

Det är välgjort med inspirerad animation i vissa scener och agerat med autentisk känsla av de begåvade, unga skådespelarna. Det är plus i kanten att man låtit en flicka vara den mer skoningslösa av de två gängledarna. Tålamodet kan dock tryta med protagonisten Malte, som är så lill-gammal i sina referenser till John Nash och titulering som ”strategisk konsult” att det stundtals känns lite tillgjort.

Ibland känns det som om filmen lider lite av identitetskris. På grund av ämnet kan den uppenbarligen inte luta sig åt den mer traditionellt varma och familjevänliga barnfilmen men trots en del ocensurerade svordomar och våldsamma inslag så känns det som om den inte riktigt vågar gå hela vägen. Det behandlas lite för snällt och naivt, speciellt med tanke på de direkt olagliga saker som sker i filmen.

Som i många sådana här filmer undrar man också var föräldrarna håller hus. Malin Levanon är typiskt bra som Maltes mamma men figurerar liksom andra föräldrar mest svagt i bakgrunden. Kanske är tanken att de vuxna, som i ”E.T.”, blir ”osynliga” i barnens värld. Kanske är det hela en stor metafor, vilket skulle förklara den uttänkta 1970-talskänslan i dekor och kostym. I vilket fall så framkommer det inte riktigt.

Det viktiga men uppenbara budskapet gör att filmen ofta liknar en skolfilm med utbildningssyfte, vilket särskilt gäller det tillrättalagda slutet. Det är dock inte dåligt utan en intressant och tankeväckande film som absolut är värd en titt för barn och föräldrar. Men någonstans, när kidnappning och bomber blir inblandade, blir jag ändå inte så provocerad och berörd som jag känner att jag borde bli.