Kronjuvelerna 2011

Lemhagen har sedan debuten med "Drömprinsen - filmen om Em" gjort många intressanta filmer med fokus på barn och ungdomar, och ofta med en drömsk, sagoaktig atmosfär. Senaste tillskottet, "Patrik 1,5" var en av de bästa svenska feelgood-filmerna på länge så när hon gör en storbudgetfilm med tre (eller nja, två) av Sveriges mest lovande unga skådespelare i huvudrollerna så är förväntningarna höga. Tyvärr infrias de inte.

Alicia Vikander (fantastisk i debuten "Till det som är vackert" häromåret och välförtjänt Sveriges nästa Hollywood-export) spelar huvudrollen som Fragancia Fernandez, som precis gripits för mordförsöket på direktörssonen Richard Persson (Bill Skarsgård). För inspektören (Tomas von Brömssen) berättar hon den långa historia om sin uppväxt med fattiga föräldrar, relationen med den ensamma men dysfunktionella Richard och det ohyggliga brott som ledde till att hon sköt honom.

Upplägget med förhörsrummet där en hel livsberättelse uppdagas var en kliché redan när "De misstänkta" kom. Men visst är det lite spännande med att öppna filmen med någon som skjuts och sakta dras in i bakgrundshistorien. Dessvärre bjuds det inte på några större överraskningar och både Fragancia och filmen själv drar ut lite väl mycket på berättelsen. Som inspektören uttrycker det efter en rad barndomsflashbacks: "Vad har detta med saken att göra?"

Att filmen skryter med de tre stjärnnamnen Vikander, Skarsgård och Björn Gustafsson (som knappast är en kvalitetsstämpel inom film) är något av ett lurendrejeri. Första halvan av filmen består av barndomsminnen där de spelas av barnskådespelare som tyvärr inte riktigt övertygar (ribban för barnskådisar har höjts lite efter "Låt den rätte komma in"). Vikander gör sitt bästa men hennes missförstådda tonåring blir mest en sur gnällkärring som är svår att sympatisera med. Skarsgård är bra men tidsbegränsad. Gustafsson, vars knappa cameo-roll verkar vara nedklippt, spelar en karaktär utan någon som helst trovärdighet. Hans tafatta "skådespeleri" gör knappast saken bättre.

Som tur var har man bunkrat upp med pålitliga birollsskådespelare. Loa Falkman stjäl som vanligt showen med sin pompösa, hänsynslösa fabriksdirektör. Alexandra Rapaport och Michalis Koutsogiannakis är fina som Fragancias föräldrar även om kombination av småknäpp vetenskapsmansfar och vis, älskande mor känns något tröttsamt. På det stora hela är det gott om talang inblandat men materialet är extremt ojämnt. Mycket dialog verkar vara tänkt att spä på Lemhagens avsikt att höja filmen till sagonivå men repliker faller platt och låter smått genanta ur skådespelarnas munnar. Det mesta är väldigt "spelat" och den enda som känns lite äkta är Jesper Lindberger som Fragancias utvecklingsstörde lillebror men han får knappast tillräckligt med utrymme.

Försöket att göra filmen tidlös fungerar inte heller så bra när Fragancias familj ser ut att höra hemma på 50-talet medan Loa Falkman kollar på platt-TV. Avsikterna är uppenbara och ädla men vissa idéer är helt enkelt bättre på papperet. "Kronjuvelerna" är en extremt snygg och välgjord film med en del fina scener och duktiga skådespelare. Men den sagolika stämning Lemhagan lyckats skapa i tidigare filmer uteblir tyvärr. Bättre lycka nästa gång.