Kronprinsen och tyrannens återkomst 2025

”Kronprinsen som försvann” var årets julkalender år 2022. Min dotter var då sex år och vi hann bara se några minuter innan vi fick stänga av, eftersom hon tyckte att den var för obehaglig. Detsamma skulle troligen gälla långfilmen, som utspelar sig i samma värld.

 

Denna gång har kronprins Carl Wilhelm Gyllencronas farmor återvänt i hopp om att föra barnbarnet vidare i faderns tyranniska fotspår. Farmodern är en Darth Sidious, Carl Wilhelm en potentiell Anakin Skywalker och Hilda en Padmé Amidala. Skillnaden mellan de båda berättelserna är budgeten, 1700-talsmiljön och att Hilda och Carl bara är väldigt goda vänner. Det vill säga – det mesta som sker i ”Kronprinsen och tyrannens återkomst” har gjorts förut. Ner på scen-nivå.

 

Som härdad cineast skriker jag efter originalitet. Men från första stund vet jag exakt vad som ska hända med varje karaktär fram till sista rutan. Manuset är actiondrivet, men saknar likväl krydda. I likhet med liknande filmer för samma åldersgrupp, som klassikerna ”The Goonies” och ”E.T. – The Extra-Terrestrial”, Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” eller "Harry Potter"-serien, önskar jag att de vågat sig på en mer unik handling och förlitat sig på skådespelarnas förmågor.

 

För de stunder då Hilda (Kerstin Linden) och Nanni (Maria Lundqvist) får chansen att samtala i lugn och ro, utan explosioner eller stormande soldater i bakgrunden, blir jag golvad av Kerstins närvaro och talang. Rollfördelningen är bitvis briljant, med en väderbiten Ia Langhammer som Slaktar-Berit och Nannis ”piprökande, hamnspöke” till syster. Suzanne Reuter gör också vad hon kan med rollen som Amalia – kronprinsens farmor. Jag beundrar hennes pondus, men även här beskyller jag bristen på tyngd på ett något andefattigt manus.

 

Det kan tyckas att ett historiskt äventyr borde ha räckt som premiss, då det i sig är ovanligt för målgruppen, men världsbygget känns inte färdigt. Med musik som känns tagen ur ”Ronja Rövardotter” blir det svårt att inte jämföra med Astrid Lindgrens verk, och även om Kerstin Linden, som också spelar Ronja i den nya tv-serien, briljerar i sin roll som Hilda, stannar liknelserna där. Amalia säger själv tröttsamt: ”Det blir ingen fred utan krig.” Tragikomiskt, men repliken visar också hur manusförfattaren försökt dölja bristen på originalitet genom att skämta bort den med oneliners.

 

I den troliga målgruppsålder som ”Kronprinsen och tyrannens återkomst” riktar sig till, läste jag ”Sagan om ringen”-trilogin och slukade berättelser som ingöt en skräckblandad förtjusning inför allt okänt. Ett mer intrikat mörker än det Amalia bidrar med hade därför varit på sin plats.

 

Samtidigt beundrar jag svensk filmindustri för att den satsar på berättelser för barn. Och fans av julkalendern lär troligen uppskatta att få följa sina favoritkaraktärer på ännu ett hissnande äventyr.

 

En kul detalj är också användandet av krut som ett genomgående tema. Mer av den varan till uppföljaren (som onekligen lär komma), så kanske äventyren om kronprinsen kan bli tillräckligt unika för att längre fram väcka nostalgi hos dagens tweens.