Kubo och de två strängarna 2016

"Kubo och de två strängarna" är det senaste verket från Laika, ett amerikanskt filmbolag som tidigare gett oss de tre Oscarsnominerade stop-motion-filmerna ”The Boxtrolls”, ”Paranorman” och (min personliga favorit) ”Coraline”. Låt mig bara säga att jag är ett troget fan av handgjorda tecknade/animerade filmer och därmed är jag också en beundrare av stop-motion-animerade filmer, i synnerhet Laikas. Filmen handlar om Kubo, en pojke vars öga blev stulet när han var bäbis av sin egen morfar, den fruktade Månkungen. Han bor i det antika Japan med sin sjuka mamma och med hjälp av sin shamisen, ett tresträngat instrument, livnär han sig på att genom magi utföra konster med origami. Efter att ha brutit mot ett löfte han gett till sin mamma, om att aldrig stanna ute efter mörkrets intrång, dras han ut på en resa för att finna sin framlidne fars gamla rustning för att skydda sig mot sin morfar och hans spökdöttrar, som vill åt hans andra öga. Till sin hjälp får han en tuff och överbeskyddande Apa och en glömsk Skalbagge. Mer än så behövs egentligen inte sägas, för det kan ha sina fördelar med hur lite ni vet om filmens synopsis när ni går och ser den här filmen, för upplevelsens skull. Det finns familjefilm som tycks vara nästan enbart ämnat för barn och sen finns det familjefilm som hela familjen kan se och njuta av. Laika har alltid varit beredda att ta steget till en lite mer vuxen ort, som fortfarande kan vara underhållande att ses av en yngre publik. ”Kubo och de två strängarna” känns som ett praktexempel, trots att det finns vissa scener som kan vara lite skrämmande för de allra, allra minsta i familjen. Men var inte rädda för att gå och se den här filmen. Jag fick en sån valuta för pengarna att det här blev den första filmen som jag gick och såg på bio två gånger. Första gången med de engelska originalrösterna och den andra gången med den svenska dubbningsrösterna. Trots att filmen har marknadsförts i här i Sverige att visas med både svenska och engelska röster är det faktiskt väldigt svårt att se den på engelska, eftersom de svenska distributörerna uppenbarligen ansett att den här filmens främsta målgrupp är barn som inte förstår engelska. Ett misstag, om ni frågar mig. Den här filmen borde etablera sig hos den svenska publiken på engelska (säger en som vanligtvis är väldigt optimistisk vad gäller svensk dubbning), eftersom att som vanligt kommer den bästa inlevelsen och upplevelsen utav de amerikanska skådespelarna. Även om den svenska dubbningen av den här filmen ändå inte var helt usel, är det nog inget tvivel om att den lite äldre publiken nog kommer att uppskatta den mer med originaldubb. För originalskådespelarna briljerar med sina röster och det är absolut ingen överraskning med tanke på rollistan. Charlize Theron är otroligt bra med sin röst till den tuffa och trogna Apan. Matthew McConaughey gör sin första röstroll i en animerad film och han, det måste jag säga, är det bästa castingvalet. Har ÄR sin karaktär, den glömska men härliga Skalaggen, som för övrigt står för de flesta av filmens humoristiska sidor. Art Parkinson känns som den ultimata Kubo. Ja, det finns bara klockrena val i rollistan. En sak som höjer filmen är birollskaraktärerna. Till skillnad från de två senaste filmerna från Laika har den här en hop med biroller, som, i likhet med de i ”Coraline”, berikar filmen och fångar publiken, oavsett om de är goda eller onda. En annan guldkant hos den här filmen är också att den aldrig blir tråkig, trots att det inte alltid är full fartiga pang-på-scenarios som trycks upp i ansiktet på publiken, som i flera andra av dagens animerade filmer. Istället tar den här filmens stunderna emellan stridens hetta med en nypa salt. Dessutom så finns det några twister i historien som både håller filmen igång och publiken intresserad. Genom filmens gång ges lagom mycket andrum både för tittaren och historien. Sedan så har vi ju stridsscenerna, som mycket möjligen kan vara de snyggaste koreograferade striderna jag någonsin har sett i en animerad film. De blir inte heller utdragna eller på något sätt neddämpade av monologerna som dras mitt i de, med ett smärre undantag för slutstriden, som kanske inte riktigt når upp till det stora klimax som resten av filmen tycks ha bäddat upp till, men dock utan att bli ett så stort antiklimax. Detta leder i sin tur till en av filmens lite mer negativa sidor. För att ha en så stor skådespelare som Ralph Fiennes till att spela honom, känns filmens huvudskurk, Månkungen, lite blek och verkar inte ta sig an sin skurkroll på så blodigt allvar. Detta kompenseras dock ut av två riktigt häftiga henchmen (eller henchwomen), Månkungens två grymma tvillingdöttrar (vars röster görs av Rooney Mara), som ger nästan lika mycket kalla kårar som den andra mamman i ”Coraline”. Men ändå så är ”Kubo och de två strängarna” kanske mest ett visuellt mästerverk. Det finns filmer som aldrig hade kunnat göras bättre än i stop-motion, t.ex. ”Coraline”, och det råder ingen tvekan om att ”Kubo och de två strängarna” hör till den skaran. Det här är Laikas mest entusiastiska och kreativa film hittills, även om den inte slår mästerverket ”Coraline”. Dario Marianellis musik är närmast njutbar. Travis Knight (för övrigt företagets direktör) är för mig en lika stor upptäckt som regissör till animerad film som Tomm Moore var för ett år sedan när jag såg det årets visuellt vackraste film ”Havets sång”. En sak till som jag beundrar den här filmen för är att den, trots sin actionfyllda karaktär och humoristiska sida, tar upp en del betydande regler och ämnen om livet, både det mörka, som berör döden, och det ljusa, som vikten av familjen och kärleken. Det här är koncept som fungerar i den hör filmen. Det är beklagande (för mig är det nästan förtretligt) att se hur pass dåligt det går för den här filmen att dra biopublik. Det är därför både som rekommendation och som vädjan jag ber alla ni som läser det här att gå och se ”Kubo och de två strängarna”. Men om ni har möjlighet, tipsar jag er om att se den på engelska, för det är inte samma upplevelse man betalar för om man går och ser den med svenskt tal. Men ni kommer i vilket fall att få valuta för pengarna, samt så stödjer ni den här sortens film, för vi behöver verkligen mer av sån här film, samtidigt som ni hjälper Laika att producera fler mästerverk. För jag tror verkligen på att om Laika fortsätter att göra film på det här sättet så kan vi nog se gryningen på västvärldens Studio Ghibli. Sammanfattat alltså så har den här filmen ett välskrivet manus, tuffa och älskvärda karaktärer, bra musik, en historia som aldrig blir tråkig, humor, action, kärlek, för att inte ha nämnt den oerhörda kreativiteten från röstskådespelarnas och animatörernas sida. ”Kubo och de två strängarna” är en förstklassig äventyrsfilm som fått oförtjänt lite uppmärksamhet från biopubliken, men som ändå är en milstolpe inom animerad film och min favorit inför nästa års Oscarsgala och dessutom den bästa film jag har sett hittills under filmåret 2016. Jag längtar tills jag får se den här filmen igen.