Kung Fu Hustle 2004

För majoriteten av den breda publiken i västvärlden, består asiatisk film av antingen rysare eller vackra, sagolika historier som nog bäst blir ihågkomna för alla akrobatliknande rörelser i luften. Vilket är förvånande då vi borde veta bättre med tanke på de många olika, främst japanska och kinesiska, genrer som inspirerat den mäktiga grannen i öst till produktion av såväl remakes som självständiga filmer. Senaste bidraget, ”Kung Fu Hustle”, är ett ytterligare bevis på heterogeniteten bland asiatiska filmer.

Sing (Stephen Chow) har stora planer för sitt liv. Som barn fick han veta att han var ämnad till att utföra stora ting för världens bästa genom att använda sig av en alldeles speciell och mycket ovanlig Kung Fu-teknik, vilken går ut på att man besegrar sin motståndare med hjälp av endast en handflata. Men Sing upptäckte tidigt att denna teknik inte var fullt så enkel och hans handflata inte så mäktig som han trodde. Så istället för att rädda världen beslutar han sig för att bli så skurkaktig som möjligt. Då även denna karriär verkar vara dömd till att misslyckas, försöker Sing ge nytt liv åt den genom att tillsammans med sin kumpan, ansöka om medlemskap i den ökända maffian Yx-gänget. Detta sällskap består av ett stort antal svartklädda herrar utrustade med, precis som gissat, yxor. Efter att ha prövat, utan något resultat, att pressa en frisör på pengar i det fattiga bostadsområdet ”Svinstians gränd” lyckas Sing väcka Yx-gängets ledares uppmärksamhet. Men kanske inte på riktigt på sådant sätt som Sing önskat, då hans beteende ger upphov till en våldsam konflikt mellan Yx-gänget och de boende i bostadsområdet. Själv finner han sig stående i ingenmansland.

Enligt filmens titel borde vi få se, under visningen, mycket utövande av Kung Fu och det får vi också. Eller om jag skall vara ärlig, då jag inte är vidare insatt i denna kampsport är det för mig omöjligt att skilja Kung Fu från andra liknande discipliner. Men eftersom filmen heter ”Kung Fu Hustle” och de pratar om Kung Fu i filmen utgår jag ifrån att de även utövar Kung Fu. Skälet till varför jag nämner detta är inte att redogöra för mina kunskaper eller snarare brist på dessa, utan att påpeka för Er alla som rynkar på näsan åt en ytterligare slagsmålfilm att detta är den första kampsportproduktionen (som jag sett) som aldrig blir tråkig för oss oinsatta. Anledningen är enkel: filmen är hela tiden riktigt, riktigt rolig. Och be mig inte välja ut något favoritinslag för allt är kul i denna film, allt från rekvisitan till replikerna – här måste jag dock förtydliga att jag menar den översatta dialogen, hur det är med den kinesiska vet jag tyvärr inte men med tanke på att det i publiken satt en del personer med kinesisk bakgrund som också skrattade, måste det betyda att filmen är rolig oavsett språkkunskaper.

Men det jag mest uppskattar är att Stephen Chow (filmens regissör och huvudrollsinnehavare) vågar plocka ner den kinesiska filmen från piedestalen där den befunnit sig sedan ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” på grund av sin skönhet, genom att göra ”Kung Fu Hustle” till en vardaglig och en smula tilltufsad film. Nu hoppas jag att ingen kommer att missförstå mig, med dessa två ord menar jag varken att diverse Kung Fu-tekniker förekommer i min vardag eller att filmen ser sliten och slarvig ut. För den är snygg men på ett lagom sätt då den vägrar vara utseendemässigt perfekt. Tack vare detta slipper man som åskådare, full av beundran för filmens yta, hålla sig på ett respektingivande avstånd. Vilket man, mer eller mindre, tvingades till av de kinesiska filmerna som tidigare exporterats, ungefär på samma sätt som när man köper ett ovanligt vackert materiellt ting och sedan inte vågar använda det av rädsla för att förstöra det.

Det finns bara en nackdel med ”Kung Fu Hustle”, att den är så bra att den riskerar uppmärksammas av de styrande i Hollywood och användas som mall för en kommande remake. Vilket vore förödande med tanke på det öde som brukar vänta de filmer som hamnar i en sådan situation: så snart som den amerikanska nyinspelningen sett dagens ljus, förvisas de utländska föregångarna till videobutikernas underskymda hyllor och observeras i framtiden endast av hängivna cineaster. Men jag kanske överdriver denna farhåga. Med tanke på att majoriteten av publiken applåderade under eftertexterna (något jag aldrig tidigare sett på SF) är kanske ”Kung Fu Hustle” tillräckligt bra för att kunna överglänsa en eventuell västerländsk kopia.