Kung Fu Panda 2 2011

Dreamworks Animation fortsätter i och med "Kung Fu Panda 2" den eviga brottningsmatchen med ärkerivalen Pixar och lär, om denna uppföljare blir lika oförskämt framgångsrik som originalet, fortsätta att investera fantasisummor i sin franchise. Det ryktas nämligen om ett oheligt antal fortsättningar på den lurvige protagonisten Po's äventyr i antikens Kina . Frågan är hur långt man kan ta konceptet?

I denna film är tonen stundtals mörkare och mer introspektiv än i den första, den svartvite nallen plågas av olösta frågor kring sitt ursprung - det här med att han skulle vara biologisk son till en gås var kanske heller inte riktigt hållbart i längden - och skurken Chen, en överspänd påfågel, har både folkmord och införandet av eldvapen i det väldiga riket på sitt samvete. Så har också Guillermo "Pans Labyrint" del Toro närvarat vid manusmötena i egenskap av exekutiv producent. Visst kan i framtida filmer nya skurkar behöva stoppas, och visst kan relationen mellan Po och hans tigrinna till kungfukollega utvecklas avsevärt, men jag har ändå svårt att se samma lysande förutsättningar för karaktärsfördjupning och nya riktningar i äventyren som finns inbyggda i exempelvis Pixars "Toy Story". Men varför inte ge det ett försök medans miljonerna trillar in?

Att välja en småklumpig och gosig panda, hela världens favoritdjur, som hjälte i en historia som primärt drivs framåt av kungfuslagsmål är naturligtvis oerhört tacksamt. Den populärkulturella romantiken i österländsk kampsport kretsar alltid kring en yttre och inre resa, här finns klichéer som biopubliken känner igen som man känner igen en gammal vän, och som accepteras hur larviga de än är. Rent visuellt kan man också i det animerade mediet spränga alla gränser vad gäller tyngdlag och slapstick - man kan heller inte anklaga Dreamworksgänget för att hålla igen på något sätt. Man skulle däremot kunna anklaga dem för en tendens till upprepning i humorn, Po's tvångsmässiga impuls att bryta varje allvarligt ögonblick med en tokrolig oneliner blir efterhand småtjatigt.

Att sedan gnälla över det numera obligatoriska 3D-inslaget känns redan gammalt, man har numera att acceptera hela företeelsen enligt samma premiss som man accepterar en hudsjukdom. Men låt det ändå vara sagt att 3D-effekterna i "Kung Fu Panda 2" är lättförglömliga och att de på inga sätt kvalar in på min lista över de två - två! - filmer där de fula glasögonen verkligen har varit motiverade: "Avatar" och "Jackass 3D" (mer specifikt i den senare när Johnny Knoxville med vänner avfyrar en dildo rakt ut ur bioduken och in i näsroten på publiken).

Men det är inga allvarliga invändningar. "Kung Fu Panda 2" är tillräckligt snygg och tempofylld för att tillfredsställa barnfamiljens djupa behov av förströelse. Dreamworks har med den knappast kopplat ett matchavgörande nackgrepp på Pixar, men de fortsätter att framstå som en stabil leverantör av animerade familjeäventyr. Och inga fler Shrek-filmer nu, hörni. Ska man koka soppa på en spik så kan man lika gärna göra det här. Pandor är ju gulliga, och Kung Fu är ju roligt. Nu ska vi inte krångla till det i onödan.