Kung Fu Panda 4 2024

Efter många äventyr lever pandan Po nu i fred och harmoni i Fredsdalen, tillsammans med sina båda pappor. Visdomens stav, som han fått överta från Mästare Oogway, använder han för att inviga saker och posera med, istället för att öppna portalen mellan vår värld och andevärlden. Trots det lugna och behagliga livet finns alltid möjligheten till en ny utmaning för Po - han är ju trots allt Drakkrigaren som kan klara av allt. Ja, livet är helt enkelt precis som han vill ha det, men givetvis kan det inte fortsätta så.

 

En dag förklarar Mästare Shifu att det är dags för Po att utse en ny Drakkrigare, och att Po själv istället ska bli Jadepalatsets nya andliga ledare. Po är dock inte redo att släppa sina krigardagar, så när den sluga tjuven Zhang dyker upp med information om en ondskefull varelse vid namn Kameleonten (Viola Davis) som påstås ha uppväckt en gammal kung fu-nemesis från andevärlden är Po inte sen att styra kosan mot äventyret.

 

Pos båda pappor Li (Bryan Cranston) och Ping (James Hong) är mindre nöjda med att deras älskade son inte bara ska utsätta sig för faror igen, utan att han den här gången även ska bege sig långt bort för att sparka rumpa. Sagt och gjort, papporna ger sig av i Pos fotspår för att se till att han kommer helskinnad hem. Tyvärr är dock ingen av dem särskilt kunniga inom kung fu, vilket gör räddningsinsatsen minst sagt besvärlig.

 

Kameleontens ondskefulla plan kommer allt närmare att förverkligas, medan Po kämpar för att göra det rätta. Samtidigt får han lära sig hårda läxor om vänskap och tillit, och insikten att han inte är fullt så legendarisk som han hittills trott.

 

Jack Black är vid det här laget närmast synonym med Kung Fu Panda-universumet, eftersom så mycket av känslan i filmerna bygger på att han får friheten att visa upp sin personlighet, fast i pandaform. Och det får han möjlighet till även här. Blacks bjussiga panda är både vänlig och korkad, duktig och klumpig, allt på samma gång. Helt enkelt en karaktär som är lätt att relatera till, då han blir väldigt mänsklig. Trots att han alltså är en panda.

 

Den som hoppats på att se mer av några sköna kompisar från förr, nämligen De Fruktade Fem, eller Furious Five, blir besviken. Alla dessa kung fu-legendarer från tidigare filmer är upptagna med andra uppdrag, vilket betyder att det är upp till Po att tillsammans med sin mestadels ovilliga partner Zhang stoppa Kameleonten.

 

Den snabbkäftade och snabbfotade räven Zhang spelas av Awkwafina, som tidigare har visat sig vara en utomordentlig röstskådis. I exempelvis “Raya och den sista draken” (2021) fick hon draken Sisu att komma till liv med mycket humor och en alldeles lagom dos allvar. Även här passar hennes bakgrund som komiker perfekt för hennes roll, och Zhangs ironiska och gatusmarta personlighet passar väl ihop med Pos godmodiga och varmhjärtade figur.

 

Men trots fina insatser från rollbesättningen blir det inte riktigt bra ändå. För att vara en typ av film som hänger till femtio procent på actionfylld animation och femtio procent på humor så tippar vågskålen inte jämnt. Visst finns det skämt, men de är förutsägbara, halvdana och ärligt talat inte särskilt kreativa. Handlingen i sig är också lätt att räkna ut ganska snabbt. Vad gäller fajterna går det dock mycket bättre; där kan man utan problem förlusta sig i osannolika slag- och spark-kombinationer tillsammans med grativationstrotsande hopp i stora mått, samtidigt som man njuter av välgjord animation av hög klass.

 

Letar man efter en riktig underhållande actionkomedi gör man bäst i att prova något annat, men för den som vill slösa bort drygt en och en halv timme med en lättsam och lättförglömlig popcornrulle funkar den här filmen utmärkt.