Kung Liljekonvalje av dungen 2013

Puck Edfelt, hennes fästman Eje och dennes barndomskompis kriminalkommissarie Christer Wijk är gäster på ett bröllop. Ceremonin avbryts innan den ens hunnit börja då bruden Annelie aldrig dyker upp. Dagen efter hittas hon mördad bakom en buske och i händerna har hon en bukett liljekonvaljer. Christer och Puck börjar i ett tätt samarbete nysta i mysteriet, samtidigt som hennes relation till Eje blir allt mer ansträngd.

Det riktigt läckra introt av del 2 i den filmatiserade Maria Lang-serien osar James Bond-komplex. Komplex för att likheterna efter inledningen abrupt tar slut. Ola Rapace som Wijk har visserligen diverse fungerande Bond-attribut, men den ganska så lama presentationen av mordmysteriet saknar desamma.

Tuva Novotny gör också här Puck väldigt övertygande och det är tydligt att både hon och Rapace börjar bli varma i sina roller. Det gläder mig och bådar gott inför kommande delar. Tyvärr lyser dock färgstarka biroller med sin frånvaro i uppföljaren och det är emellanåt plågsamt blekt i periferin.

Den kriminalklassiska lilla historien om kärlek, svartsjuka och mord blir till sist lätt medryckande trots seg start. Turerna är dessutom tillräckliga utan att det blir för invecklat någon gång. Dock saknas ett angeläget driv i spelet och det tar som sagt alldeles för lång tid innan något egentligen händer. Riktigt spännande blir det heller aldrig och det är filmens största problem.

Sidointrigen med planeringen av det stundande bröllopet mellan Puck och Eje är relativt intressant men framförallt djärv med tanke på när filmen utspelas. I diskussionerna om äktenskapet och i synnerhet kvinnans roll i det, lyser Maria Langs feministiska patos fram på ett uppfriskande sätt. Synd bara att det inte riktigt får chansen att utvecklas vidare. Än.

Det är snyggt filmat och miljöerna i det skimrande och nästan drömlika svenska 50-talet är vackra och uttrycksfulla. Överhuvudtaget är det inget större fel på hantverket eller ambitionen för den delen heller. Filmen flyter också visserligen på, men delar av manuset är alldeles för stolpigt och tempot som sagt slött. Betyget landar på knappt godkänt då det helt enkelt saknas den intensitet, som jag tyckte bar berättelsen i del 1 av serien - "Mördaren ljuger inte ensam".

Trots invändningarna är ändå "Kung Liljekonvalje av Dungen" ett hyfsat sevärt och framförallt snyggt mysmysterium i "Morden i Midsumer"- anda, som säkert till viss del kommer underhålla rätt publik.