Kungen av Atlantis 2019

Psykiska sjukdomar på film är känsligt. Det finns en anledning att Hollywood ofta skildrar de med tungt drama och svärta, som i ”A Beautiful Mind” och ”Stulna år”. Samtidigt är det viktigt att minnas att dessa människor – de sjuka såväl som deras familjer – även kan ha meningsfulla relationer fulla av värme och kärlek. Och det är där Simon Settergren, skådespelare/manusförfattare/producent, träffar helt rätt.
 
”Kungen av Atlantis” bygger på Settergrens upplevelser med sin schizofrene pappa och de blandade känslorna av lojalitet, frustration och ren faderskärlek går inte att ta fel på. Han spelar själv den unga Samuel som tvingas ta hand som sin sjuka pappa (Philip Zandén) och på vägen tappat drömmar och mål i livet. När han träffar och förälskar sig i Cleo (Happy Jankell) blir pappans beroende desto mer påtagligt.
 
Det finns en befriande naiv sida hos den här lågbudgetfilmen, som lätt hade kunnat störa i andra produktioner. Istället för att gräva djupt i pappans sjukdom och mediciniska detaljer så riktas fokuset direkt på deras relation och hur Samuel jonglerar glada dagar där det äts glass och vitsas, med sådana där han får kämpa för att stå ut. Det är relaterbart, även för den utan sjuka föräldrar, och en drabbande värme gör att man lätt förlåter eventuella repliker som inte landar rätt.
 
Det är även en film där främst subtilt skådespel och kemin mellan aktörerna lyfter dramat. Settergren (”Pojkarna”, ”Flickan, mamman och demonerna”) har bevisat sig vara en charmig talang förut, vilket även gäller Jankell (”Ted - För kärlekens skull”, ”Jordskott”). De är ett gulligt par och man köper deras aningen konventionella romans mycket tack vare att Cleo faktiskt får sin egen historia och inte enbart fungera som distraherande kuttersmycke. Mycket är också tack vare regidebuterande skådespelaren Marina Nyström (bland annat Settergrens motspelare i "Flickan..."). Hon ramar fint in karaktärerna och deras relationer med varsamma penseldrag.
 
Men det är framför allt Zandéns film. Det är fantastiskt att få se honom dels ge denna människa kött och blod men dessutom injicera sådan energi och mänsklighet. Här finns utrymme för överspel men Zandén behandlar både sin rollfigur och ämnet med full respekt. Vi både skrattar och lider med såväl Samuel som hans pappa. Det är extra fint att Zandén får det spelutrymme på film han förtjänar, efter flera år med otacksamma roller i flera struntfilmer.

Det märks att det inte är någon högbudgetfilm vi tittar på och det är synd, för manuset förtjänar det stöd som oftast ges till klart mer underlägsna svenska filmer. Möjligen önskar man ett vassare foto och vissa delar hade kunnat slipats på. Men när det kommer till känsloregistret så levererar Settergren & co med bravur, och det är en fröjd att se deras resa tillsammans.