Kursk 2018

”Kursk” är ett storslaget, men samtidigt intimt drama som följer några flottares hemska dygn i fångenskap under vattenytan. 


 

2000 sjönk den. Den osänkbara ubåten Kursk med 118 besättningsmän ombord. En trasig torped exploderade och orsakade flera andra explosioner med resultat att båten gick sönder och rasade ner mot mörkret i botten av Barents hav.

I filmen får vi följa några till synes bekymmersfria ryska familjer strax innan männens avfärd på något som från början bara var en helt vanlig övning. Ganska snart står det dock klart, att allt inte går som planerat.

Tidigt får vi vara med på en otroligt välkoreograferad bröllopsfest. En lycklig tillställning som presenterar karaktärerna för oss. Vinterberg, som utan tvekan kan det här med att skildra festligheter, gör ett fenomenalt jobb, för redan här i de inledande sekvenserna kapitulerar mina känslor och jag börjar i tysthet snyfta. Jag vet vad som hända skall och det känns genast bara så otroligt orättvist.

Matthias Schoenaerts gestaltar respektfullt kapten Mikhail Averin som lämnar sin gravida fru och treåriga son hemma för en tur under vatten. Frun spelas av Léa Seydoux och de båda ger liv och leenden till två av människorna som kommer att drabbas av denna förödelse. 


 

Pernilla August kan ses i rollen som mamma till en av de andra besättningsmännen. Hon gör ett ohyggligt starkt intryck i en scen mot bland andra en uråldrig, men fortfarande vass Max von Sydow. Också Colin Firth i en biroll som den brittiske amiralen David Russel är övertygande, om än inte så flitigt figurerande.

Ryssarna i filmen spelas alltså av diverse internationella skådisar som pratar engelska med brytning. Detta är något som ofta irriterar mig, men här stör det inte märkbart. Och framförallt efter ett tag tänker jag inte längre på det, utan köper det jag hör.

”Kursk” är tekniskt en riktigt snygg film, explosionerna är trovärdiga och fotot överlag väldigt bra. Jag tycker om idén att bilden breddas när båten går under ytan, men att kameran i själva kabinerna är klaustrofobiskt närgånget hela tiden. Det blir en spännande motsättning som ger också oss åskådare en obehaglig ångestkänsla.

Det här är en film om en katastrof, men den fokuserar mer på relationerna och hur människorna kring själva olyckan drabbades. Vi som minns händelsen och har läst om den, vet att det fanns ett omfattande politiskt spel som utspelades ganska lång tid efter. Här väljer dock regissören att bara påtala det som skedde bakom kulisserna och istället visa upp de enskilda konsekvenserna. Vilket är bra, eftersom det är det personliga som engagerar.

Thomas Vinterberg sparar inte på krutet när han ska reta våra tårkanaler, och jag som redan tidigt snyftade, bölar som ett barn efter ett tag. Sedan är det ett gråtkalas för min del hela vägen mot det dramatiska slutet. Kanhända att det blir väl sentimentalt emellanåt, då känslorna på allvar är all over the place, något som dessutom förstärks av den något svulstiga, fast ändå stämningsfulla musiken.

”Kursk” är ett starkt stycke film, gripande och vacker. Den handlar om relationer, sammanhållning och överlevnad, när egentligen döden redan var ett faktum. Se den, men glöm inte näsdukarna.