Kvartetten 2012

När sjuttiofemårige Dustin Hoffman regidebuterar i långfilmssammanhang gör han det med ett projekt där genomsnittsåldern på de fyra huvudrollsinnehavarna är dryga sjuttiotre, men där karaktärerna de spelar är ännu äldre. Pjäsen "Quartet", som av någon outgrundlig anledning sägs vara sanslöst omtyckt särskilt i Finland, utspelar sig på ett hem för pensionerade musiker. Det gäller i filmversionen också.

Där är det mesta mycket idylliskt och, skulle kanske någon bitter själ drista sig till att utbrista, puttenuttigt, på eoners avstånd från vårdkriser och Carema-skandaler. På Beecham House trotsar nämligen gamla människor stela fingerleder och begynnande demens för att förlora sig i trumpetsolon eller brista ut i spontana arior, personalen är månghövdad och kärleksfullt tålmodig, omgivningarna vykortspittoreska och dagsljuset varmt på ett icke-brittiskt vis.

Billy Connolly spelar en gammal mysig snuskhummer som flörtar skamlöst med alla kvinnliga vårdbiträden han får syn på - en mindre stroke i frontalloben har förintat hans självcensur, får vi veta. Hade det här varit en Ken Loach-film så hade denne figur varit outsägligt tragisk och sannolikt blivit polisanmäld för sexuella trakasserier, men här ler kvinnorna bara samtidigt som de hytter skojsamt strängt med pekfingret: "Du, din gamla kvinnokarl!"

Allvaret tränger sig ändå in när det visar sig att Beecham House är på väg att gå i konkurs. Bara den årliga välgörenhetskonserten kan vända på steken och rädda läget. Den regisseras efter förmåga av en odräglig gäst spelad av Michael Gambon, utspökad i extravaganta klädkreationer, men för att nämnda konsert verkligen ska kunna dra fulla hus krävs att den nyanlända, forna operadivan Jean Horton kan övertalas att vara med. Något som kan bli svårt då hon av principskäl propsar på att hon inte sjunger längre. Dessutom krossade Jean när det begav sig hjärtat på en annan huvudkaraktär, Reginald, och för att titelns kvartett ska kunna ta slutgiltig form krävs en uppgörelse med det förflutna.

Bland alla de namnkunniga brittiska skådespelare ur det äldre gardet som återfinns i "Kvartetten" skiner Maggie Smith klarast. Hon har en märklig och osviklig förmåga att övertyga en om att rollen hon spelar måste ha skrivits just för henne. Personliga favoriten Michael Gambon verkar också ha haft roligt och överlag märks det tydligt att grundmaterialet är anpassat till teaterscenen. Ett par fina insikter om åldrande, kärlek och stolthet förmedlas utan att det skär sig i tonen. Men mest handlar det alltså om Maggie Smith. Är man inte ohjälpligt begiven på brittisk operahistoria finns hos den här kvartetten en klar behållning i att se hur hon tillsammans några av den engelska filmdukens (och teaterscenens) mest slipade gamla rävar hanterar sina repliker.

Nybörjarregissören Hoffman lär knappast ha haft något större problem med personinstruktionerna. Kanske var hans upplevelse lika mysigt trevlig och smålarvigt charmig som den tilltänkta biopublikens.