Kvinnan i rummet 2013

Ta en skopa mörker från "Bron", några teskedar modern noir à la "Seven", en intrig från en populär Nordic Crime-författare, och låt "Borgen"-regissören Mikkel Nørgaard vispa ihop anrättningen - vips har du en stilig dansk deckare som erbjuder lagom mycket spänning för en mörk sommarkväll.  "Kvinnan i rummet" är första delen i en tänkt serie filmer som bygger på författaren Jussi Adler-Olsens populära böcker om polisen Carl Mörck och hans lilla excentriska Avdelning Q, och den ger mersmak.

 

Nikolaj Lie Kaas spelar den slitne och deppige Köpenhamnssnuten Carl Mörck. Ständig klädd i brunt och med en tredagars skäggstubb och en bekymmersrynka som bara blir större och större genom filmen. Han är tyngd av ett misstag i tjänsten som kostade en kollega livet och lämnade hans bästa vän förlamad. Väl tillbaka i tjänst dumpar hans minst sagt oempatiska chef ett riktigt skitjobb på hans nedtyngda axlar. Mörck ska leda Avdelning Q, förpassas till arkivet längst ned i polishusets källare och får som enda hjälp den likaledes degraderade Assad - spelad av vår egen Fares Fares. Målet med hans nya arbetsplats är att  summariskt gå igenom gamla fall och stänga dem så snabbt som möjligt. Det blir inte riktigt så.

 

Snart börjar Carl och Assad nysta i det fem år gamla fallet som handlar om den försvunna politikern Merete Lyngaard (spelad av Sonja Richter) och det tar inte lång tid innan de grävar upp ny information som de tidigare, inkompetenta utredarna helt har missat. Samtidigt får vi bekanta oss med Meretes historia genom en serie tillbakablickar som presenterar hennes hjärnskadade bror - spelad av en briljerande Mikkel Boe Følsgaard - och händelserna som leder till hennes försvinnande.

 

Regissör Nørgaard och manusförfattare Nikolaj Arcel ("A Royal Affair" och "Män som hatar kvinnor") gör ett bra jobb med att jonglera de två berättelserna och samtidigt hålla åskådaren i ovisshet om hur det hela ska sluta. Det är spännande och engagerande i princip rakt igenom. Dessutom funkar Nikolaj Lie Kass utmärkt i huvudrollen även om både karaktär och skådespel ibland rör sig farligt nära pastisch. Fares Fares sidekick Assad är på många sätt filmens hjärta och även om det ibland är lite si och så med Fares danska så tillför han både värme och styrka till filmen. Sonja Richter är även hon lyckad som den försvunne Merete, hennes fysiska förvandling i filmen är både plågsam och imponerande att se.

 

Vad som fungerar mindre bra är de flashbacks som dyker upp i berättelsens sista akt. Här är det som om filmmakarna gått helt överbord med överdriven symbolik och ödesmättade slow motion-tagningar. Och när hela säcken ska knytas ihop är det som om filmen snubblar till på mållinjen och väljer uttjatade klichélösningar som vi sett hundra gånger förut istället för att försöka göra något nytt och överraskande. Det är synd, för "Kvinnan i rummet" hade kunnat bli ännu bättre om man vågat ta ut svängarna mer. Nu är det fortfarande en spännande och välspelad deckare och dynamiska duon Carl och Assad känns som en frisk fläkt i genren som jag gärna återser igen.