Kvinnorna på sjätte våningen 2010

Mellan en icke-namgiven producent och dito regissör utspelas en solig eftermiddag följande samtal:

- Då så min vän, får jag höra din pitch nu! Det var länge sedan jag såg dig så här upprymd.

- Du kommer strax att förstå varför! Okej. Föreställ dig nu: Den spanska kvinnan!

- Ah!

- Mer specifikt, den urtypiska Spanska Kvinnliga Städerskan, med sin rakryggade stolthet och okonstlade, lantliga uppriktighet. Du vet, hon. Hon som flytt från Francos blodigheter men som nu ändå tack vare sin inneboende glädje inte kan låta bli att sjunga med till "Itsy Bitsy Teeny weeny polka dot bikini" på radion, där hon står och dammar i de parisiska överklasshemmen. Kan du se henne framför dig?

- Ja, hon. Lite som den urtypiske mexikanaren med Sombrero och patronhölster? Eller vikingen med horn i hjälmen?

- Javisst, en äkta karaktär! Hon har alltid ett skratt och en paella till övers för sina medmänniskor. Hennes sorgsna ögon och varma leende. Henne vill jag porträttera i min film. Som en homogen grupp kanske, för att bättre komma åt den säregna kvinnliga dynamik som jag föreställer mig kan uppstå bland Urtypiska Spanska Städerskor.

- Min vän, det låter oerhört intressant.

- Fast alla får ju inte vara likadana, förstås. En av städerskorna kan vara politiskt aktiv och lite bitter sådär, stå för en sorts skepticism, en representant för den medvetna arbetarklassen. Hon får ett par repliker. Annars tänker jag mig att det absolut bästa sättet att förstärka kontrasterna här blir att låta en konservativ och tillrättalagd börsmäklare - en herr Joubert! - tjusas av städerskorna på sjätte våningen som, trots miserabla levnadsförhållanden, verkligen lever livet.

- Herr Joubert! Det är lysande!

- Han bor alltså i samma hus. Denne tillknäppte och vardagsgråa herre blir nu som pånyttfödd. Vad småborgerligt inskränkt hans tillvaro plötsligt ter sig, hur ointressant framstår inte hans ängsligt klassmedvetna hustru bredvid den passionerade Maria! Han blir kär! Han blir som förbytt, med barnets storögda nyfikenhet hänger han sig plötsligt åt alla klichéer som den spanska kulturen har att erbjuda. Han flyttar upp, upp på den sjätte våningen till de spanska städerskorna.

- Han flyttar upp!?

- Han flyttar upp! Det är en kärlekshistoria, förstår du. Mellan Herr Joubert och Maria, mellan Herr Joubert, som plötsligt inser att vi människor inte är så olika varandra ändå, och livet! Han blir ung på nytt!

- Det blir succé! En historia om "de andra", om livsbejakande... om att byta perspektiv.

- Då finansierar du filmen?

- Något sådant behöver du aldrig tvivla på, min vän. Det finns ju som du vet en - för övrigt mycket lukrativ - marknad för just den här typen av historier. Jag kallar dem gärna för "småtrevliga" filmer.

- Utmärkt! Det skålar vi för. Jag kan förresten tänka mig att titeln innehålla just "Kvinnor" eller "Kvinnorna"...

- "Kvinnorna på sjätte våningen" kanske? Det låter både trevligt och lite sensuellt. Ja, de kreativa besluten lämnar jag naturligtvis åt dig. Men säg mig, hur blir det med trovärdigheten, kommer man att acceptera kärlekshistorien mellan dessa bägge väldigt olika karaktärer?

- Trovärdighet! Är du orolig för vad kritikerna ska tycka? Dessa slamkrypare till navelskådande cyniker som bara är ute efter att förstöra den trevliga biostunden för vanligt folk? Hör nu på mig: Min film kommer att utstråla så mycket mysig stämning att Herr Joubert skulle kunna vara en dumstirrande fåntratt i sextioårsåldern - det är mycket möjligt att han kommer att vara just det - och folket kommer ända att köpa att den unga och vackra Maria intresserar sig för honom. Han ser henne ju, på riktigt, som den Spanska Städerska/Kvinna hon verkligen är inombords.

- Ja, det där har du givetvis koll på... Men du nämnde något om Franco? Det lät oroväckande tycker jag, vi har ju enats om att det ska vara en trevlig film?

- Oroa dig inte, det där är något jag bara slänger in som en sorts backdrop för städerskornas historia, så man förstår att det har lidit. Det kommer inte att handla om politik alls. Jag vill överhuvudtaget inte skildra några som helst smärtpunkter... om det blir lite sorgligt så kan man tillexempel göra ett tidshopp på en tre år eller så. Sedan är man tillbaks på banan.

- Jag är nu fullständigt övertygad. Skål, min vän. För "Kvinnorna på den sjätte våningen"!

- Skål! Ah, det var ett produktivt möte vi hade, tycker du inte det? Mer Sherry?

- Tack, gärna. Vad trevligt.