Kyss mig 2011

Lasse (Krister Henriksson) och Elisabeth (Lena Endre) ska gifta sig. På deras förlovningsfest tar Lasses dotter Mia (Ruth Vega Fernandez), som han har en komplicerad relation till, med sig fästmannen Tim (Joakim Nätterqvist). Där träffar Mia Frida (Liv Mjönes), Elisabeths lesbiska dotter. Frida får genast upp ögonen för Mia som tveksamt närmar sig Frida och så småningom utvecklar ömsesidiga känslor. Snart är en förbjuden, farlig kärleksaffär i rullning där flera hjärtan riskerar att krossas.

På något sätt känns det ganska typiskt att svensk filmindustri börjar prutta ut flera romantiska bögkomedier medan en flatfilm dröjt till nu - och då med betoning på seriöst drama. Kanske är det svårare (och mer riskabelt) att driva med lesbiska stereotyper och därav passar det bättre med något allvarligare. I vilket fall så är "Kyss mig" en ganska ordinär otrohetshistoria som - klyschigt nog - lika gärna skulle kunna ha varit en romans mellan man och kvinna.

Nu handlar det dock om två kvinnor, varav den ena utforskar sin nya sexualitet medan den andra kämpar med sveket mot sig själv genom att vara otrogen (något hon själv utsatts för tidigare). Det är en mogen och väldigt vuxen film som ofta känns genuin och hanterar relevanta, känsliga ämnen som föräldrarnas svårigheter med att acceptera dotterns läggning och dilemmat att följa hjärtat och överge den inövade svenssontryggheten.

Skådespeleriet är raktigenom stabilt. Fernandez och Mjönes, som tidigare skymtats i biroller eller mindre anmärkningsvärda filmer, är sympatiska och trovärdiga, och lär kunna se fram emot varsitt genombrott sina rollprestationer. Endre och Henriksson är som alltid pålitliga i finkänsliga rolltolkningar som föräldrarna medan Nätterqvist bevisar att han kan göra annat än svinga svärd som tempelriddare. Att man slängt in (visserligen väldigt rolige) Björn Kjellman som präst är dock ett gag som distraherar snarare än tillför.

Filmens stora svaghet är dock en ordentlig punchline. Vi har sett filmer om passionerade otrohetsaffärer förut och vi har sett filmer om att komma ut förut, både sämre och bättre än denna. Den är aldrig dålig och berör stundtals men en svidande känsla av déjá vu hänger hela tiden i luften. Att det är svårt att följa känslorna och svika hela sin omgivning visste vi redan och sensmoralen blir dessvärre lite av en redan insparkad dörr.

Att man lagt så mycket krut på att göra filmen snygg är något som också slår bakut. Vissa intima kärleksscener blir snudd på skrattretande när älskarinnorna i vackert, reklamfilmsliknande solljus idylliskt rullar runt i gräs eller på vita lakan med spetsunderkläder. Att karaktärerna ständigt dricker vin och knappar på sina laptops är dessutom en ganska onödig och övertydlig symbol för ett modern, fläckfritt borgarsamhälle.

Utan att avslöja för mycket kan nämnas att slutet är av den riktigt usla, oinspirerade typen. Det riskerar nästan att sabba hela filmen men tack vare ett gott hantverk med skådespel över medel och intressanta teman så är detta ändå ett fint, sevärt drama som är bättre än många andra svenska kärlekshistorier.