L.A. konfidentiellt 1997

Få filmvågor är så ikoniska som amerikansk film noir från 40- och 50-talen. Den är en fortsatt influens fram till idag och när modern noir görs på rätt gammaldags sätt med solkig atmosfär och moralisk gråzon så kommer människors sanna natur fram. Det är fascinerande att utforska den mörka och psykologiskt komplexa sidan av karaktärers utveckling. Allt detta stämmer in på den här filmen från 1997.

 

Vi följer tre snutar. Karriärsugna Ed Exley (Guy Pearce) går i sin legendariske fars fotspår, men vill till skillnad från fadern vara en bra polis som inte bänder på lagen som kollegorna gör. Bud White (Russell Crowe) skipar rättvisa med knytnävarna. Han är ett råskinn med polisbricka. "Hollywood" Jack Vincennes (Kevin Spacey) är den perfekta Los Angeles-polisen som beblandar sig med filmstjärnor och njuter av egen kändisglans.

 

Året är 1953. Under den glamorösa vykortsytan är L.A. en skuggvärld av sex, droger och kriminalitet. Skvallerjournalisten Sid Hudgeons (Danny De Vito) tjänar stora pengar på smutsen som redaktör för tidningen Hysch Hysch. Inom polisen pyr konflikter efter en skandal som ställt kollegor mot varandra. En massaker med en polis som ett av offren startar en jakt på de skyldiga där alla medel är tillåtna. Våldet hotar att explodera i änglarnas stad.

 

Manuset skrivet av Brian Helgeland ("Mystic River") och filmens regissör Curtis Hanson baserat på James Ellroys roman är rena dynamiten. Hanson ser i registolen till att allt ges liv inte bara med rå intensitet utan även med omskakande emotionell kraft. Dialogen är rakbladsvass. Få filmer är så täta att de inte har en enda död sekund, men den här är en av dem.

 

Scenografin ger känslan av att åka tidsmaskin tillbaka till den era som berättelsen utspelar sig i. Detaljrikedomen i miljöer och när det kommer till kostymer är förbluffande. Fotot fångar allt perfekt. Det är glassigt när vi befinner oss på den sida av Hollywood som är en del av myten och mörkare i ljussättningen när verkligheten exponeras. Det här är en visuell stiluppvisning att applådera.

 

Musiken av Jerry Goldsmith domineras av en sleazy saxofon som ger noirälskaren i mig gåshud. Den sveper in bilderna i vemodig atmosfär som trollbinder. När dramatiken eller våldet ska träffa hårt så träder bombastiska stråkar in som förstärkning. När allt det vi hör och ser förenas i det inom film noir klassiska greppet att understryka en karaktärs nedstigning i mörkret med plötsligt regn så skapas magi. Ljudbilden, ljuset och kameraarbetet i skottlossningarna gör dem brutalt realistiska.

 

Filmens skådespelaremsemble är inte bara namnmässigt imponerande. Alla är dessutom fantastiska från huvudroller ner till minsta biroll. Till nämnda aktörer sällar sig även Kim Basinger, David Strathairn och James Cromwell. Basinger vann en välförtjänt Oscar för sin insats som prostituerad kopia av filmstjärnan Veronica Lake, men fler förtjänade nomineringar.

 

"L.A. Konfidentiellt" är en neo-noir så stilmässigt nära de ikoniska verken inom klassisk noir som man kan komma och den håller samma höga klass som dem. Den är även ett måste att se för entusiaster av hårdkokta snutrullar. Jag håller inte med filmsajten Rotten Tomatoes som utsåg filmen till den bästa genom tiderna, men den är ett mästerverk som förtjänar enorm respekt.