La Belle Époque 2019

Det händer tyvärr allt för sällan, men ibland har man turen att se en film helt utan förutsatta meningar. Har man extra tur så visar det sig att filmen är riktigt bra. Om fallet så visar sig vara finns det få upplevelser jag uppskattar mer. Så var fallet med ”La Belle Époque”.

Nicolas Bedos ("Herr och fru Adelman") andra film som regissör är vad som närmast kan beskrivas en romantisk dramakomedi men är egentligen rätt svår att placera i ett genrefack. Det är minst sagt en otroligt ambitiös film med mycket att säga. Inte bara om kärleken till varandra och kärleken till arbete, utan kanske mest om den blinda kärleken vi allt för ofta kan känna till det förflutna. Nostalgi är en farlig drog, och det är något en av våra huvudkaraktärer Victor (ömsint spelad av en underbar Daniel Auteuil) tagit på tok för mycket av. Varför kan inte allt bara vara som förr? Det är fällan han fastnar i och det krävs för honom en slags iscensatt tidsresa för att inse vad det är som egentligen spelar roll här i livet.

Det låter lite konstigt. Och ja, det är faktiskt lite konstigt också. Men det är också det som är underbart med ”La Belle Époque”. Victor har inte riktigt hängt med världen som utvecklats runt omkring honom, därmed har han även glidit ifrån sin fru (Fanny Ardant). För att påminna sig själv om vad det var som fick relationen att blomstra till att börja med väljer han därför att checka in på ett slags upplevelsehotell som iscensätter valfri tidpunkt från världshistorien. Victor väljer såklart första gången han mötte sin fru. Det som följer skulle närmast kunna liknas med en ”Truman Show”-aktig upplevelse som följer denna återskapade plastversion av dåtidens verklighet.

Det är som skrivet lätt att fastna i nostalgins drog, och det är just i dessa scener ”La Belle Époque” är som allra mest fascinerande. Det är så lätt att tänka att allt var bättre förr, men oddsen är oftare än inte att det inte alls var så. Vi följer fler karaktärer än bara Victor, de brottas också på sitt eget sätt med det förflutna. Alla har de har dock en anknytning till vår huvudkaraktär, om inte strikt familjärt åtminstone tematiskt. Med denna rika rollista och spridda karaktärer visar verkligen Bedos dessutom vart skåpet ska stå när det kommer manusskrivande. Jag bryr mig om varenda karaktär vid filmens slut, jag känner för dem, jag delar deras smärta, och kanske främst så förstår jag vart de kommer ifrån.

”La Belle Époque” är en av de bättre romantiska filmerna jag sett på länge, för att vara en film som på papper kanske känns rätt småskalig är den gigantisk i sin emotionella komplexitet. Den korsklipper hej vilt mellan olika karaktärer, men vi förlorar aldrig någon. Nicolas Bedos otroligt stabila regihand gör även filmen roligare än först trott, och framför allt otroligt vacker i sina karaktärsskildringar.

 

Så om det nu visar sig att du också har den otroliga turen att inte veta någonting om ”La Belle Époque”, utöver denna recension såklart, så tycker jag att du kan skatta dig själv lycklig. Då kan du gå till din närmaste biograf och överraskas av denna underbara film som säkerligen kommer lämna få oberörda.