La danse 2009

Frederick Wiseman är en amerikansk, 80-årig regissör som gjort över 40 hyllade, uppmärksammade dokumentärer sedan 1960-talet. Hans ovanliga sätt att utesluta all berättarteknik som speakertexter eller intervjuer är unikt men lätt att ifrågasätta.

"La danse" följer dansare och lärare på operabaletten i Paris. Bakom kulisserna och på scen får vi se de hårt arbetande dansarna repetera och jobba fram imponerande nummer med lärare och instruktörer. Medan man petar i dansrörelser på en ständig jakt efter perfektion så försöker konstnärliga ledaren Brigitte Lefévre hålla i trådarna och ha möten med koreografer, finansiärer och medarbetare.

Mitt största problem med den här väldigt snygga men tomma dokumentären är brist på en huvudperson att följa, intressera sig för och sympatisera med. I nästan varje ny scen är det en ny, anonym dansare som sliter tills svettdropparna rinner och lärare som hakar upp sig på steg som inte känns helt rätt.

Koreografin är mäktig och det är lätt att bli imponerad. Och visst är den fanatiska jakten på perfektion ut i tåtopparna (bokstavligt talat) intressant. Men utan tankar, känslor eller ens en enda replik om vad som driver gruppen blir det svårt att relatera till människorna i filmen. Det blir mer en informationsfilm om livet bakom kulisserna.

Ibland hittar Wiseman några fina ögonblick, som dansösen som börjar känna sig för gammal för vissa steg eller en annan som försöker förstå sin aggressiva rollkaraktär, men det saknas konflikter, dramatik och framför allt passion. För en icke dansintresserad behövs motivation, en förståelse för det slit och hårda jobb som läggs ner.

Snyggt är det dock, det syns att Wiseman är ett proffs rent kameramässigt. Vissa dansnummer, som man får följa från repetition i studio till scen, sticker ut särskilt. Och trots sina 159 minuter blir det aldrig sömngångartråkigt. Dansintresserade lär få ut mycket av ett sådant saftigt stycke dansfilm. Men om man försökt berätta något så lämnar den mycket att önska.