La Vie en Rose: Berättelsen om Edith Piaf 2007

”La Vie en Rose” handlar om Edith Piafs liv. Den tar sin början i Paris 1918 och följer henne genom kärlek, sorg och glädje till hennes död 1963.

Edith Piaf kan i det närmaste räknas som Frankrikes mest älskade sångerska. Hennes liv var som en realistisk askungesaga. Båda föräldrarna övergav henne som barn och istället fick hon växa upp på farmoderns bordell. Som tonåring var Edith redan gravt alkoholiserad och fick som 18-åring begrava sitt enda barn. Senare i livet blev hon även tung narkotikamissbrukare.

Som barn blev Edith blind efter en ögoninfektion, men när bordellens kvinnor bad vid Sankta Thérèse de Lisieux grav återfick hon synen. Sankta Therese visade sig sedan för Edith och lovade beskydda henne som en god fé och gudmor. Sagotemat och tron på kärleken återkommer gång på gång i ”La Vie en Rose”, godtyckligt översatt ”Livet i rosa skimmer”. Edith undrar som svårt sjuk i cancer hur längre grodor lever (en liten miss att vi får se en padda i bild) och menar att hon aldrig läst sagor, varken som barn eller som vuxen. För henne har verkligheten alltid varit fullt tillräcklig. Behovet av värna prinsessor i rosaskimrande klänningar har varit litet i ett liv där din pappa föreslår att du ska prostituera dig för att tjäna pengar.

Själva tragedin i Ediths liv, kraftigt emotsagd av henne själv i låten ”Je ne regrette rien” (fritt översatt ”Jag ångrar ingenting”) är det som filmen baseras på. Hon blir en överlevare i en tid som kännetecknas av stora sociala omvälvningar; mellankrigstiden, andra världskriget och välfärdsstatens uppbyggnad. Under ockupationen spelade hon in ”La Vie en Rose” som i filmen får symbolisera Ediths kärlek till musiken, männen och livet.

Framförallt är detta Marion Cotillards film. Hon är Edith Piaf. Det finns inga betänkligheter. Den riktiga Edith var en komplicerad konstnärssjäl, med en stark närvaro och personlighet på scenen men med kraftiga begär som förtär hennes svaga kropp i vardagen. Skillnaderna mellan den riktiga Edith och Marion suddas ut och de blir ett. I övriga roller finns det många skickliga franska skådespelare såsom Gérard Depardieu och Caterine Allégret. Alla gör ett bra jobb, men ingen strålar som huvudrollsinnehaverskan.

”La Vie en Rose” är något så ovanligt som en film där berättelsen är i totalt centrum. Ofta kan en film bäras upp av skickliga skådespelare eller en riktigt bra regissör, men filmen om Edith Piafs liv når fram till biobesökarna just genom kraften i berättelsen. Det är en kraftfull, om än späd sparv, vi möter. Hon är aldrig ett offer – även om omständigheterna gärna vill göra henne till ett. När hennes stora kärlek dör ställer hon sig samma kväll på scen och fortsätter showen. För vad skulle Edith Piaf vara utan sin sång? Dödssjuk i cancer, nerknarkad och svag lever hon ut på scen med sin underbara röst.

The show must go on, och filmen fortsätter ångerfritt Ediths show.