Lady och Lufsen 2019

”Lady och Lufsen” är en spelfilmsversion av den älskade animerade klassikern från 1955, som värmer hjärtat så här i jultider. För vem förknippar inte Lady och Lufsens tassavtryck i den våta cementen till tonerna av ”Bella Notte” med julafton? Nu finns kanske inte just den scenen med i nyversionen på Disney+ men i övrigt är handlingen på det stora hela densamma.

Lady (Tessa Thompsons röst) är den söta cockerspanielflickan som bor i ett tjusigt hus där hon skäms bort av sin familj med bad, pälsbortsningar, och sovplats mellan dem i sängen. Familjen består av pappa Jim Dear (Thomas Mann) och mamma Darling (Kiersey Clemons), och att ett äktenskap mellan en vit man och afroamerikansk kvinna skulle vara föga troligt vid 1900-talets början i Georgia kanske man får se som en historieomskrivning till det bättre.

Dagarna tillbringar Lady i trädgården med grannhundarna Jock (Ashley Jensens röst), terriern som tvingas modella för mattes måleri och Trusty (Sam Elliotts röst), blodhunden som är en pensionerad polishund. Livet leker tills en bebis dyker upp i familjen. Plötsligt får Lady ingen uppmärksamhet alls längre, och blir dessutom kvarlämnad i moster Sarahs (Yvette Nicole Brown) vård när de ska åka bort. Men mostern har med sig en korg som rör sig, och Lady har all anledning att känna sig orolig...

Samtidigt, i en annan del av staden, tillbringar Lufsen (Justin Theroux röst) nätterna på en tågstation och dagarna med att lura till sig mat bäst han kan. Största hotet är mannen från hundstallet (Adrian Martinez) som har ögonen på Lufsen och har bestämt sig för att han är farlig och måste fångas in till varje pris. Men Lufsen är slug och klarar sig ur de flesta knipor. När Lady hamnar vilse blir det han som tar sig an henne och visar upp allt det magiska i världen utanför trädgården.

Tassarna i cementen kanske inte fick komma med, men den ikoniska spaghettiscenen är fint replikerad, om än inte lika intagande som förlagan. Hundarna återskapar sekvensen på ett imponerande sätt medan de två kockarna inte kan tävla med de underbara tecknade orginalen. Faktum är att jag inte kan låta bli att fråga mig om vikten av en nyversion, när man har en sådan perfekt, välbekant, och älskad filmklassiker redan?

 

De delar som gjorts om i berättelsen tycks mest vara för att passa in i vad som anses politiskt korrekt idag. Djurparken har helt tagits bort, och siameskatterna med vag "asiatisk" dialekt samt chihuahuahundens spanska brytning är ersatta av mer neutrala djur. Lady uppvakts inte längre av grannhundarna och hon blir inte svartsjuk på Lufsens förflutna med alla tikarna, eftersom detta inte nämns. Allt som kan uppfattas som fysisk kärlek mellan Lady och Lufsen är nu borta - dagens hundar (i USA) är ju kastrerade. Där finns till och med en uppmaning i slutet av filmen om att adoptera hundar från hundstall.

”Lady och Lufsen” är en charmig familjefilm som håller uppmärksamheten, och jag smålog mig igenom största delen av berättelsen. Det fina, jämna berättartempot känns som en frisk fläkt jämfört med den kaotiska snabbhet som oftast präglar barnfilm. Dessvärre hade jag inga barn att snegla på för att se deras reaktioner, utan bara min egen nostalgi från otaliga jular men jag kan inte tänka mig hur barn och unga inte skulle falla för de söta djuren och deras kompisar. 

Det är synd att Disney+ inte lanseras i Sverige förrän nästa år, med så många fina filmer i utbudet man förknippar med julen. ”Lady och Lufsen” är definitivt en sådan film. Jag skulle troligen inte uppskatta den lika mycket om jag såg den i maj, eller om inte den animerade versionen varit en så stor del av min uppväxt. Ändå så har regissören Charlie Bean lyckats med att återskapa en verklig version av animeringen som står på egna ben. Och framför allt – vem kan motstå en kärlekssaga mellan två gulliga hundar?