Laggies 2014

Det finns mycket som egentligen talar för ”Laggies”, speciellt för undertecknad. En bitterljuv dramakomedi om en vuxen kvinnas vänskap med en tonåring, av en duktig regissör och med en begåvad ensemble. Men ändå är det något som klingar falskt. Flera saker faktiskt.

En kanske inte så liten detalj är Keira Knightley. Jag kan köpa att hon spelar amerikan, även om accenten milt sagt är ojämn. Och hon är inte usel som många orättvist anklagar henne för. I främst kostymdramer funkar hennes svala charm och tindrande rådjursögon perfekt.

Men här, där hon ska spela en tjugonånting kvinna som försöker bli vuxen och klura ut vad hon vill med sitt liv, funkar det inte riktigt lika bra. Hon gör sitt bästa för att anamma den missanpassade strulfian som hellre super och skateboardar med tonåringar än utför brudtärnesysslor på bröllop men hon saknar helt enkelt den komiska tajmingen. Det är alltför många gånger tankarna går till vad mer mångsidiga aktriser (bland annat Anne Hathaway och Rebecca Hall, som båda tackade nej) hade gjort av rollen.

Det blir speciellt tydligt när det romantiska intresset samt pappan till hennes nyfunna tonårsbästis (Chloë Grace Moretz) spelas av Sam Rockwell. Rockwell är typen av skådespelare som kan glida in i valfri film och spela skjortan av vilken motspelare som helst med en axelryckning. Sådant här – i ärlighetens namn – ganska tunt material ger han en välkommen adrenalinkick.

Även Moretz (i en roll bättre lämpad än den bisarra felcastingen i ”Carrie”) bidrar precis som fina birollsinnehavarna Mark Webber som Knightleys intensiva pojkvän, Ellie Kemper som satmarig väninna och Jeff Garlin som öm pappa. Tyvärr är fokus på Knightley och hennes ganska ointressanta hjältinna.

Upplägget med vänskapen mellan en vuxen kvinna som försöker finna sig själv och en tonårstjej som vill växa upp, och hur de lär sig av varandra, är lockande. Men tyvärr blir det snabbt fokus på män och pojkar. Lite som om någon själlös producent påtvingat det gamla Hollywood-budskapet om att ingen kvinna är hel utan en man (rätt man ska det vara såklart) vid sin sida.

Och det är riktigt synd för regissören Lynn Shelton (”Humpday”, ”Your Sister’s Sister”, ”New Girl”) är en spännande talang som levererat förut. Men här har hon hamnat en bit utanför sin trygga indievärld och irrat in sig i klyschor om att stadga sig och kyssa drömkillen på skolbalen. Någonstans finns en ironi och ett svagt budskap om att det finns mer i livet. Men när man avrundar med en rent ut sagt bedrövlig och underligt jäktad upplösning så går det inte annat än att bli besviken.