Läkaren på landet 2016

Äldre mäns ångest är ett populärt tema i dramafilmer, de tycks lida av samma gubbiga värderingar världen över. Kanske är det därför Thomas Liltis ”Läkaren på landet” är så korvstoppad med klyschor att det känns som att jag redan sett den. För det har jag. Jag har sett män åka på roadtrip i jakt på en miljonvinst och sett dem dricka vin genom Kalifornien. Jag har sett dem åka husvagn på väg till sin dotters bröllop och jag har sett dem sätta dit väna, spirituella medier på franska Rivieran.

Missförstå mig rätt. Det är tragiskt att generationer med män tror att de måste klara allting själva. Att de är ensamma besserwisser-cowboys i ständig strid med sina egna känslor. Men den här gången tror jag till och med de keramikintresserade vintanter på Österlen ser igenom formeln.

Redan fem minuter in finner jag mig desperat leta efter något intressant att fästa mig vid. Fotot är lika kärleksbefriat som den formulaiska storyn, vilket är något av en bedrift då den franska landsbygden borde bjuda på ett överflöd av vacker scenografi. Men det handhållna realistiska fotot rimmar illa med de romantiska intentionerna. Inte ens François Cluzet från ”En oväntad vänskap” lyckas imponera och titeln säger allt du behöver veta om handlingen. Alla idéer du har om hur en läkare på landsbygden är, om vad som skulle hända om han visade sig cancersjuk och mot sin vilja fick hjälp av en yngre, kvinnlig kollega stämmer. 

Efter introt, som åtminstone inte följs av ett klassiskt pianostycke, händer allt man förväntar sig ska hända. Därför innehåller följande scenlista inte heller några spoilers:

- Läkaren säger: ”Man kan inte lära sig att bli landsortsläkare” till den yngre kollegan.

- Läkarens ”Nej”, som svar på frågan huruvida den yngre kollegan får sätta på musik i bilen är inte bara gubbig. Den sammanfattar också filmens ljudbild. 

- Under ett hembesök blir den yngre kollegan jagad av ankor. Men vad dum hon är! Det är ju inte ankor! Det är gäss. Så lustigt att hon inte ser skillnaden. Storstadsbor.

- Den yngre kollegans första hembesök visar sig innebära skötsel av ovårdade tantfötter – ett kul spratt arrangerat av den skojfriska läkaren.

- Läkaren vill inte datorisera sina journaler. Han visar till och med hur snabbt det går att hitta bland pappersarkiven, ackompanjerat av den yngre kollegans fnitter.

- Den yngre kollegan låter läkaren leka doktor på henne för att försäkra sig om att hon är frisk för tjänstgöring. Jodå, manuset är på riktigt och det slutar inte där. Han måste såklart fråga henne om hon går på p-piller också. 

Den snälle landsortsdoktorn är en karikatyr på sig själv och den yngre kollegans skådespeleri lika stelt som hennes tillsynes plastikopererade läppar. Kemin dem emellan är känslofylld som en Ikea-tavla. Flosklerna kulminerar till slut i en cowboymusikfestival där det lokala bandet spelar covers på ”Cotton Eye Joe” och ”Hallelujah”. De gör det dessutom under en scen som ska vara emotionellt engagerande. 

Konstigt nog finner jag mig istället distraherad av linedansen. Det bör kanske tilläggas att jag på grund av inälvsskräck inte är nämnvärt intresserad av läkargenren. När alla pratade om ”Grey's Anatomy” hade jag ingen tv. När föräldrarna tittade på ”Doktorn kan komma” lekte jag mörkergömme med bästisen och ”The Knick” har jag inte vågat se eftersom jag vill leva i illusionen om att vi alla består av rosa glitter på insidan. Ändå är alla dessa troligtvis mer sevärda än ”Läkaren på landet”. Förvisso kan det vara så att du är en av dem som gillar allt hemtrevligt, som tycker att lagom är bäst, som gillar okryddad mat i linje med stuvade makaroner och falukorv, som följer ”Go'kväll” med spänning och som med skräck ser det kontantlösa samhället växa fram.

Möjligtvis kan då denna rulle falla dig i smaken. Fast nej. Se då hellre ”En oväntad vänskap” som bjuder på både gubbighet och bromance som faktiskt berör. Eller ”Bara en dag” som till skillnad från ”Läkaren på landet” lyckas landa en avslutning med en Nina Simone-låt som ger gåshud. Samtidigt finns det sämre filmer och denna är helt enkelt inte tillräckligt värdelöst för att förtjäna en etta. Det hade varit utmärkande, och ingenting är utmärkande med den här filmen.