Lakeview Terrace 2008

Abel är veteran inom LAPD, ensamstående far till två och har som vana att nattpatrullera i grannskapet för att bevara ordning och reda. När hans världsbild nu hotas av paret Mattson, börjar han sakta men säkert trampa över gränserna för vad som är acceptabelt beteende grannar emellan. Ganska snabbt signalerar han att han är lagen man bör rätta sig efter, samt hintar om att paret Mattson i all sin blandäktenskapliga liberalism inte är ett välkommet tillskott.

Till en början tar den sympatiska Chris Mattson (Patrick Wilson) Abels beteende med en nypa salt. Han ser Abel som en påfrestande, men rätt harmlös granne. För varje övertramp känns dock Jacksons Abel mer hotfull och filmens stämning likaså. Men efter en spännande första halvtimme börjar det gå snett.

Dels lider "Lakeview Terrace" av extrem övertydlighet och hade gagnats av en mer subtil väg för att bygga upp misstanke och spänning. Abels karaktär visar sig ha en väldigt intressant bakgrundshistoria och det är synd att man inte låter den finnas med som en undertext till huvudhandlingen. När hans förflutna väl uppdagas är det genom att han helt sonika kastar ur sig det. Om det istället hade kommit smygandes, hade det blivit betydligt mer effektfullt.

Detsamma gäller de problem som Chris och Lisa Mattson (Kerry Washington) har i sitt äktenskap. Det är förståeligt att de bubblar upp till ytan i en sådan pressad situation de befinner sig i med Abel, men man förstår knappt ens att de har problem förrän de sätter ord på dem. Antydningar finns det alltså inte gott om i denna film.

Regissören Neil LaBute ("Betty tur och retur", "Män emellan") lyckas över huvud taget inte särskilt bra med att berätta denna historia rent bildmässigt; varken kameraarbetet eller klippningen spär på någon spänning. Även kulissen av ett brinnande Los Angeles, där elden hotar att sprida sig till Lakeview Terrace, misslyckas med att ge handligen den rätta pressande känslan.

Sedan har vi problemet med skildringen av Jacksons karaktär Abel. Paret Mattson speglar en mängd av gamla och djupa sår hos Abel som, utan att säga för mycket, rör hans bortgångna fru. Den ångesten verkar dock ha varit stört omöjlig för LaBute att fånga. Abel terroriserar inte paret Mattson för att han njuter av det, utan han drivs av en, förmodligen ganska omedveten, hämndlystnad.

Tyvärr framstår Abel mer som en psykopat ur Hannibal-skolan, än en sårad och kränkt man med flera ton av obearbetat känslobagage. Detta märks främst i hur kallt och beräknande han uppträder, vare sig det gäller vardagliga familjesituationer där han försöker uppfostra sina barn, eller när han jagar presumptiva hustrumisshandlare i sitt jobb. Mannen är hård som sten.

De märkliga slutscenerna är vad som slutligen pajar filmen helt. Filmen hamnar ur kurs när Abel börjar agera helt ur karaktär och plötsligt blir känslodriven. Det hjälper föga att Jackson stundtals är fullkomligt skräckinjagande, när hans karaktär tillåts sända ut sådana här motstridiga signaler.

Och hur fungerade det med ämnesvalet då? Ambitionerna faller platt. Vi förstår att det här med blandäktenskap är ett känsligt ämne för Abel och att omgivningens reaktioner är något paret Mattson konstant fått tampas med. Men det är allt vi får. Så ett budskap är svårhittat, trots att LaBute själv talar om denna film som en thriller med något att säga.