Land of the Lost 2009

Det allra största problemet är att "Land of the Lost" inte har en aning om vilken typ av film den vill vara. Till er som ser fram emot en ny Will Ferrell-komedi kan jag genast tala om att det här inte är en sådan. Mer förvirrande blir det eftersom Will Ferrell själv ibland tror att han spelar i en Will Ferrell-komedi. Då och då dyker den upp, den där humorn man så väl känner igen. Som egenhändigt komponerade svordomar eller eleganta små balettsteg med en blottad - mindre elegant behårad - bringa. Men det hjälper inte. Hur många lustigheter han än skulle lyckas få till (och de är inte många) är det ingen ny "Anchorman" eller "Blades of Glory" vi tittar på.

I grunden bygger filmen på en tv-serie med samma namn från 1974. Men medan 70-talets "Land of the Lost" var en kitschig dramaserie för barn har 2000-talets version valt att blanda det naiva med alldeles för många humorlösa skämt, som antingen anspelar på sex, vilket inte är roligt för barn, eller på äckel som urin, blod och dinosauriebajs, vilket inte är roligt för någon med humor.

Okej, så om vi bortser från humorn, vad har vi då? Handlingen går ut på att forskaren Dr Rick Marshall (Ferrell) försöker övertyga folk om att det finns parallella universum, men han blir utskrattad. Tillsammans med en forskarstudent (Anna Friel) hittar han till slut denna tidlösa parallellvärld, men blir fast och måste kämpa för att ta sig tillbaka. Kampen sker framför allt mot en arg T-rex vilket till slut känns aningen uttjatat.

Med sig har de Will (Danny McBride) och apmänniskan Cha-Ka, vars bidrag till filmen mest består av att ta Friel på brösten. I det Dalí-liknande ökenlandskapet som utgör den förlorade världen blir de, förutom jagade av dinosaurier, höga på någon slags urtidsdryck vilket leder till en knasig homoerotisk scen som man inte heller blir klok på. Lika udda är de popkulturella inslagen som helt plötsligt förvandlar filmen till en musikvideo. Och så där håller det på.

Ska jag vara snäll kan jag erkänna att det går att fnissa till ett par gånger om man anstränger sig. Slutscenen med Matt Lauer kan faktiskt nästan kallas rolig. Men det räcker inte på långa vägar för att väga upp för filmens övriga brister. Som biobesökare skulle jag kräva ganska många kiknar-så-jag-tappar-andan-skratt för att bortse från alla punkter där "Land of the Lost" gått bort sig.