Landet för längesedan 1988

Det här var en av dom första animerade långfilmer jag över huvud taget såg och det är inte många av dom som lyckats hålla genom årens lopp, men den här är ett starkt undantag! Alla har vi den där filmen som tilltalar oss lite extra på sätt som är obeskrivliga, och för mig är det just denna. Personligen är det här min absoluta favorit av Don Bluths filmer! Först och främst, är den snyggt animerat för sin tid, sen är det förstås den starka storyn. För en barnfilm är temat väldigt djupt och vågat, något som jag vågar påstå att 80-talet var fyllt med. Det faktum att (utan att avslöja för mycket) filmens huvudkaraktär utsätt för en mycket tragiskt tragedi ca. 10 minuter in i filmen, är något som jag tror knappast att DreamWorks eller ens Disney skulle våga med idag. Karaktärerna är minnesvärda och känns tredimensionella. Lillefot är en perfekt huvudkaraktär som utvecklats bra genom filmen, och för oss som någon gång har upplevt mobbing känner nog igen oss i trehorningen Cera. Sen måste man ju prata om musiken, som jag tycker är bland det bästa James Horner någonsin har gjort. Den är både episk, gullig men framför allt gripande. Det är i övrigt detsamma vad jag kan beskriva filmen i sin helhet. Mitt hjärta vill ge den en 5:a, men jag måste vara realistisk och rättvis, så det blir en stark 4:a! Vissa scener är lite konstigt animerade, men det har snarare att göra med den teknik de hade, och sen att filmen är oväntat kort (69 minuter). Åt andra sidan är det imponerade hur de lyckades få 69 minuter att kännas så långa, åtminstone när man var liten. Jag både tycker och vet att den här filmen håller än idag. Visade den för en skolklass när jag vikarierade på en lågstadieskola för c.a 8 år sen. Två av barnen blev totalt tårögda och sökte tröst hos både mig och en kollega. Det säger en hel del!