Laputa - Slottet i himlen 1986

1986 släpper nystartade Studio Ghibli sin första långfilm, ”Laputa – slottet i himlen”. Författaren Jeff VanderMeer, upphovsmakaren bakom ”Annihilation”, skriver i sin steampunk-bibel om filmen som en milstolpe för sin genre. Och den ska sedermera komma till att inspirera allt från ”Final Fantasy”-spelen till Disneys ”Atlantis – en försvunnen värld”. En lysande klassiker som genomsyras av allt som vanligtvis kännetecknar Miyazakis skapelser: starka kvinnliga protagonister, godhjärtade skurkar, miljöaktivism, fantastiska naturbilder, och mäktiga flygmaskiner som får min pappas pappersflygplan från barndomens lekar att blekna.

I en gruvstad där människan bor i kåkliknande städer längs bergets klippkanter, arbetar den föräldralösa Pazu. En dag faller en avsvimmad flicka, Sheeta, ner från himlen. Eller svävar med hjälp av en mystisk amulett hon bär kring halsen. Pazu tar hand om flickan och visar henne sin pappas bilder på en mystisk flygande ö vid namn Laputa. Kort därefter jagas Sheeta av både luftburna pirater och militären, då de fått nys om hennes koppling till den mytomspunna ön. Snabbt utvecklar sig ett actionfyllt äventyr, kantat av mer explosioner än dialog, i häftiga miljöer där steampunk-inspirerade flygmaskiner möter magiska naturvyer, biorobotics och byggnader som påminner om Antoni Guadís världsberömda arkitektoniska verk.

Berättelsen präglas till stora delar av 80-talets favör för intensiva, men lättsamma slagsmålsscener, tågjakter, bomber och galna räddningsförsök. De luftburna piraterna (skurkarna med gott hjärta), styrs med fast hand av sin mor, som ohämmat kastar molotovcocktails på sina fiender, och påminner starkt om Mama Fratelli i ”The Goonies - Dödskallegänget”. Den gulligt, oskyldiga preteen-relationen mellan Pazu och Sheeta för tankarna till Birk och Ronja och huvudantagonisten, överste Muska, skulle platsa perfekt i ”Jakten på den försvunna skatten”. Lyckligtvis är det summan av allt det bästa med 80-talets äventyrsfilmer, och resultatet är också ett tidlöst mästerverk.

Till detta adderas flygmaskiner i kreativ design som förtrollar med sin fantasifulla ingenjörskonst och vackra, viktorianska interiör. För vapennörden finns också mycket finurliga uppfinningar att beskåda: handgranater som vecklar ut sig till robotar, hagelbössor nästan lika stora som bazookas och massförstörelsevapen som drivs av magiska kristaller. Animationerna är dessutom oklanderliga. Och här syns en hel del element som kommer till att återanvändas i Miyazakis senare alster. Små detaljer som Sheetas röda hårband, vilket påminner om Kikis, och magin som strålar från amuletten rör sig exakt likadant som Ashitakas förbannelse i ”Prinsessan Mononoke”.

Berättelsen förstärks av tonsättaren Joe Hisashis noggrant komponerade musikstycken. Här hörs allt från tidstypiska synthslingor till smäktande stråkar, marschmusik och ljuvlig körsång. Filmmusik kan tendera att bli något likriktad, med en ständigt återkommande signaturmelodi, men liksom att historien aldrig landar, lyfter musiken varje scen till känslomässig fullkomlighet.

Om du suktar efter klassisk äventyrsromantik rekommenderar jag denna en titt, kanske istället för att se om "Indiana Jones" för femte gången.