Lars and the Real Girl 2007

När jag såg ”Mr. Woodcock” förra året var jag redo att placera regissören Craig Gillespie på min banningslista för all framtid. Efter att ha sett ”Lars and the Real Girl” är jag glad över att jag inte gjorde slag i saken.

Lars, en ung man, trivs bra i sitt eget sällskap och flyr, bokstavligen, andras närhet. Men hans svägerska och flera andra personer från den lilla landsorten, i vilken han bor och arbetar, är av en annan åsikt och påpekar, så snart tillfälle ges, att han inte borde leva ensam. Till slut ger Lars efter och köper sig en plastdocka i naturlig storlek, som han presenterar för sin omgivning som flickvännen Bianca. När den första förvåningen och skepsismen har lagt sig, engagerar sig snart hela samhället i Bianca som i slutändan blir till en del av gemenskapen.

Manuset är skrivet av Nancy Oliver, en av författarna bakom ”Six Feet Under”. Då denna information har lyfts fram i marknadsföringen av filmen, får detta som följd att det blir oundvikligt med en jämförelse, i miniformat, mellan hennes två verk. Den ser ut på följande vis: I båda fallen får vi en blandning av komik och, om än inte alltid tragisk så i alla fall, sorgliga inslag – vilket i och för sig inte är något unikt.

Och i båda fallen skildras vanliga människor, detta görs dock utan att karaktärerna stöps i likartade former enligt den gängse normen. Sen att personteckningen inte är lika djup i ”Lars and the Real Girl” som den är i ”Six Feet Under” har en naturlig förklaring och det är inget som filmen ifråga kan eller bör belastas för. Slutligen, i båda fallen bärs historien alternativt historierna upp av skådespelare, både i huvud- och birollerna, som definitivt gjort rätt karriärsval.   

När jag lämnade biografen hörde jag mina närmaste salongsgrannar upprört muttra om att ”Lars and the Real Girl” förmedlar en idealiserad syn på samhället och på de människor som utgör det. En kritik som jag hade och fortfarande har svårt att förstå då det väl inte finns något krav på att spelfilmer skall ge en så sann bild av vår värld som möjligt. Mellan alla rapporter om väpnade konflikter, klimathotet och den ökande klyftan mellan fattiga och rika, är det tvärtom välkommet med en flykt till en mer eller mindre fantasiinspirerad värld, i vilken invånarna står upp för och hjälper varandra. Och i vilken man själv kommer längst genom att vara snäll mot andra.    

Jag skulle kunna hävda att man som regissör får mycket gratis om man får en kreativ manusförfattare och ett gäng duktiga skådespelare till sitt förfogande. Men det hade inte varit hela sanningen. Långt ifrån. För det gäller ju att verkligen ta vara på potentialen som finns tillgänglig, vilket långt ifrån alla lyckas med. Gillespie klarar dock av det denna gång. Själv har jag, som en följd av detta, bytt ståndpunkt och kommer definitivt att hålla utkik efter hans framtida produktioner.