LasseMajas detektivbyrå - Von Broms hemlighet 2013

Maja och Lasse är två amatördetektiver i Valleby. De hittar under byns kyrka Von Broms mystiska kista, varefter en familjefejd de kvarlevande Von Bromarna emellan uppstår. Dagen efter bryter någon sig in i kyrkan och stjäl den dyrbara släktklenoden. Lasse och Maja är genast tjuven på spåren. Eller är de? Lite efterforskningar senare visar det sig att antalet misstänkta plötsligt är väldigt många.

Inledningen till filmen är så där lite lagom kuslig och spännande och jag hoppar faktiskt till vid ett tillfälle och det känns både kul och rätt oväntat. Att det är en barnfilm som lyckas med den bedriften säger i och för sig ganska mycket om kvaliteten på de vuxna svenska varianterna ute på marknaden just nu. Men faktum är att "Lassemajas Detektivbyrå - Von Broms hemlighet" fostrar nästa generations deckarfantaster med den äran, även om filmen tappar fart mot slutet. Mysteriet är lagom svårt att knäcka och ledtrådarna presenteras pedagogiskt, så också de yngre kan vara med och fundera på möjliga lösningar.

De två skådespelarna Amanda Pajus som Maja och Lukas Holgersson som Lasse är som sagt väldigt trovärdiga i sin gestaltning. De bär verkligen nästan helt ensamma historien på sina unga axlar och är också filmens absoluta styrka. För även om Kajsa Ernst tillför viss intensitet i en biroll som en av de vuxna karaktärerna så är det på de flesta andra håll relativt slött. Dessutom känns en hel del av den tillagda så kallade humorn alldeles för ansträngd. Jag tycker verkligen det är fruktansvärt trist att man nästan tvångsmässigt måste ploja till det i sådana här produktioner. Varför bara inte låta en barn- och familjefilm vara som den är? När den faktiskt kan vara bra nog så?!

Detta är den första svenska långfilmen där alla miljöer och all scenografi är skapade digitalt. Och kul är väl att man testar nya kunskaper. Fast då ska resultatet helst se bättre ut än detta.

Stundvis är förvisso kulisserna väldigt snygga, och kostymerna passar bra in. Men alltför ofta drar bakgrunden blicken till sig av andra än bra anledningar. Det syns helt enkelt för väl att det är fejkat, fast samtidigt är det som att det helst inte riktigt ska märkas. Det som mest stör med den digitala fonden är att jag inte riktigt förstår varför den måste finnas där i precis alla scener. Omgivningarna är inte så avancerade eller uppseendeväckande att det inte hade (på de flesta håll) kunnat lösas på annat sätt. Och om man nu prompt velat leka med tekniken och göra något spejsat, hade man iså fall gärna fått skruva till det några varv. I slutändan känns det bara som att man tagit det billigaste och enklaste alternativet och som ett inslag i Tv-tablån hade det funkat, men på bio vill jag ha mer.

Den tilltänkta unga målgruppen kommer nog uppskatta detta till en viss mån, även om jag tycker att också barn förtjänar bättre.