Last Chance Harvey 2009

Det vilar ett brittiskt vemod över "Last Chance Harvey".  Miljonstaden London  med sin oändliga ström av folk är en stad där ensamheten gör sig påmind. Men någonstans i den kringdrivande massan av människor uppstår också små öar av möjligheter. 

Harvey Shine är en medelålders amerikan med få anledningar att le. Företaget som han skriver reklamjinglar åt vill sparka honom. Hans ex-fru gifte om sig med en förmögen man och ägnar ansenlig energi åt att sätta in kilar i hans kontakt med deras tjugoåriga dotter. Ändå är Harvey en humoristisk man som ser livet från den ljusa sidan. Åtminstone fram till dess att han åker netr tills in dotters bröllopsmottagning i London och får reda på att den man som ska överlämna henne till altaret är hennes styvfar. I det ögonblicket kan man höra ljudet av Harveys hjärta rasa mot golvet.

I ständig moll går också den desillusionerade Londonbon Kate Walker - en snäll tapetblomma som för länge sedan slutat hoppas att dagarna ska bjuda på mer än det dagliga telefonsamtalet med mamma. Som anställd på flygplatsen är hon van att hantera oförskämda människor. Endast när hon intar sin lunch ackompanjerad av en stunds eskapistisk lektyr tillåter hon sig att fräsa ifrån mot civila störningsmoment. En viss dag är det Harvey Shine som stör och inget blir sig likt.

Det är knappast en tillfällighet att Hoffmans lekfulle jingelkompositör heter Shine i efternamn. Hoffman behärskar karaktärens munterhet i motgång och besitter den charm och optimism som rollen kräver. Som motpol till Thompsons mer jordnära Kate Walker är hans charm och lättsamma vitsighet perfekt. Men det är Thompsons gestaltning av Kate som är mest minnesvärd -de sorgsna ögonen är som vålnader som hemsöker våra känslor. Efter bara någon minut vill man ta den tillkämpat stoiska Kate Walker i famnen och säga att allt blir okej, att kärleken faktiskt finns därute. Att det finns så mycket mer i livet än att besöka sin gamla mamma och skvallra om grannen.

Två scener med henne etsar sig fast - den ena är en motvillig blinddate på restaurang som Kates arbetskompisar ordnat. Det andra är när hon väntar på Harvey i en gripande nyckelscen. Två ögonblick som med stor träffsäkerhet varför Emma Thompson hör till vår tids främsta skådespelerskor. 

Att ingjuta verklig angelägenhet i sin rollfigur är en konst, men Hoffman och Thompson spelar sina roller på ett sätt som gör att man håller på dem från start. Man håller helt enkelt tummarna för att Harvey och Kate ska få till det mitt i all vardaglig uppgivenhet. Brittiske Joel Hopkins regisserar sitt manus med varsam hand och känsla för nyanser i sociala sammanhang. Mitt i all melankoli levererar den träffsäkert framförda replikföringen mellan Hoffman och Thompson en torr humor som lyfter än mer. Visserligen är det milslångt från det glammiga nojsandet i "Somethings Gotta Give". Men också betydligt mer äkta och engagerande.

Det känns nästan smärtsamt att veta att yngre publik kommer  att rata en sådan här film för goreskräck och amerikanska komedier.  För här finns ett lika vackert som enkelt budskap. Det är aldrig riktigt för sent att släppa taget om rädslan och släppa in någon inombords. När kärleken kallar kan ett utslaget hjärta resa sig igen på den nionde.