Last Flag Flying 2017

"Last Flag Flying" är kanske inte en film man väntar sig att Richard Linklater ska göra. Samtidigt vet jag inte vad en "väntad" Linklater-film skulle vara, med en sådan bred repertoar i bagaget. Regissören som gav oss nostalgiskt skimrande titlar som Before-trilogin, "Boyhood" och senast "Everybody Wants Some!!" gör här sin kanske mognaste film hittills, utan att för ett ögonblick släppa på den mänskliga värmen eller den välskrivna dialogen som är hans signum.

Framför allt är det skådespelarnas film. En trio erfarna herrar som med fantastisk personkemi och stor dos humor skapar en oförglömlig stämning.

Steve Carell spelar Doc, som söker upp två gamla Vietnam-polare och lockar ut på roadtrip. Barägaren Sal (Bryan Cranston) hoppar genast på en möjlighet att fly sitt trista jobb bakom disken. Pastorn Richard (Laurence Fishburne) är först skeptisk till idén, men går med på att hjälpa Doc när han får höra den riktiga anledningen. Det visar sig att hans 21-årige son nyligen dog i Irakkriget, kroppen är på väg hem till USA, och Doc vågar inte hantera det hela ensam.

Så börjar en resa med flera oväntade svängningar och hinder på vägen. Lite som om den gamla komedin "Planes, Trains and Automobiles" ("Raka spåret till Chicago") fick en allvarlig underton. Den gode predikanten och den försupne barägaren sitter som ängeln och djävulen på Docs axlar, och försöker på varsitt sätt att guida sin gamle vän genom den svåra tiden. (Boken som filmen bygger på är för övrigt en fortsättning på "The Last Detail", som filmades år 1973 med Jack Nicholson, men karaktärerna har fått nya namn.)

Av skådespelartrion är det Bryan Cranston som briljerar mest. Han har fått den tacksamma rollen som en frispråkig cyniker - ju mer öl som går in desto fler fantastiska oneliners sipprar ut. Fishburne är också skön, speciellt i de scener då hans pastor faller för grupptrycket och dras med i en harang av svordomar. Steve Carell har visat förr att han kan balansera komik och allvar med absolut fingertoppskänsla. Tyvärr hamnar han lite i skuggan av sina kollegor. Trots att Carells roll och öde bär hela historien framåt, blir Doc ofrivilligt en biroll i sina mer färgstarka vänners sällskap.

Men det är en hjärtlig stämning i gruppen, som hamnar i både tokiga situationer och i väldigt hjärtskärande sådana. Filmen drivs framför allt av välskriven dialog, som låter både huvudpersonerna och oss i publiken att reflektera över livet, tro och religion, hjältemod - och framför allt meningslösa krig.

Linklater är patriotisk och politisk, hans rollfigurer älskar sitt land men ifrågasätter sin regering. "Last Flag Flying" är på många sätt en väldigt amerikansk angelägenhet. Inget annat land har förmodligen skickat in så många unga män till döden, och gång på gång ljugit om anledningen. Men den mänskliga kärnan i denna berättelse, om en faders stora sorg och det fina stödet han får, har en kraft som hela världens publik kan ta till sig.

Egentligen finns det inte mycket att klaga på här. Möjligen blir upplägget med en dialogdriven film lite mycket för två timmar, speciellt när regissören/manusförfattaren upprepar snarlika skämt eller inte lyckas variera samtalsämnen. En otålig tittare får vara beredd på en film i ett något långsamt tempo. Samtidigt som detta är en helt underbar liten resa, som underhåller och berör mer än jag kunde ana.