Last House on the Left 2009

"Last House on the Left" är alltså en remake av Wes Cravens kultklassiker från 1972 (som i sin tur var gravt inspirerad av Ingmar Bergmans "Jungfrukällan"), om en helt vanlig trevlig familj vars vägar korsas med ett extra elakt gäng.

Att jag är positivt inställd till Cravens första tagning, betyder inte att jag är automatiskt negativ till en ny version. Absolut inte. Det viktiga är att den nya kan stå på sina egna ben, göra sin egen grej, respektera originalet utan att kopiera det. Det känns som folket bakom kameran har varit medvetna om det här, kanske lite för mycket eftersom man ansträngt sig för hårt, och dessutom inte koncentrerat sig tillräckligt på att avgöra exakt vad för typ av film man ville göra.

Mitt största problem med "Last House on the Left", mitt enda ordentliga men ack så störande problem, är att den obeslutsamt står och hoppar mellan underhållande brutalitet, emellanåt riktigt grovt sådant, och någonting mer seriöst. Det är möjligt, till och med troligt, att det är en medveten vinkling, någon som förvisso är beundransvärt, men slutresultat blir fel. Dramat skulle fungera bättre med en ordentlig känslomässig koppling till karaktärerna, bland såväl skurkarna som den trevliga offerfamiljen, och jag tror det var vad som eftersträvades. Jag känner däremot att det saknas. Jag känner faktiskt väldigt lite, jag blir för bortkopplad.

En scen där filmens ungdomar röker gräs förstärker bara känslan av splittring. Det är förstås en plotpunkt hämtad från originalet, nu mer än 35 år senare blir det åtminstone i sitt aktuella utförande - mer en fejkat ansträngd detalj som kunde vara hämtad från generisk dussinsplatter. Det är onödigt.  Om det fanns en önskan att ge "Last House 2009" realistiska drag hjälper inte rökscenen till.

Det finns en hel del positivt att säga. Jag gillar fotot skarpt, det verkar emulera känslan från originalet på ett skönt och tillfredsställande sätt. Jag gillar karaktärerna, kontrasten mellan elakingarna och framför allt ungdomarna, och hur de interagerar, är intressant. Det känns också alltid oerhört bra att se offer slå tillbaka ordentligt. Tillfredsställande. Visst uppskattade jag även råheten, att filmen inte ryggade tillbaka där många andra hade gjort. Vad som överraskade mig mest positivt var nog en tidig scen som fokuserade på en ung kvinnlig kropp, på ett sätt som brukar vara exploaterande fast här hade mer av förebådande aningar.

Och så skådespelarna. Jag har länge varit svag för Monica Potter ("Aloing Came a Spider", "Boston Legal"), hon gör ett bra jobb som den vanliga mamman, och en av mina personliga favoriter Garret Dillahunt (som var en av de bästa sakerna med "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford") är skitfin som ledaren för det extra elaka gänget.

Det finns nutida remakes på klassiska skräckisar som jag tycker har lyckats, exempelvis "The Hills Have Eyes" (även den en gång sprungen ur Wes Cravens händer) kommer till tankarna. Med bättre fokus kunde "Last House on the Left" också ha varit där. Den borde ha varit där.