Last Night in Soho 2021

Detta retrorus är ganska glättigt till en början, men en obehaglig underton lovar något annat. Och något annat kommer. Med besked.

 

Ellie (Thomasin McKenzie) flyttar till London för att studera design. Hon hyr ett rum av en äldre kvinna i Soho och börjar jobba extra på en bar för att få det att gå ihop. Plötsligt en natt färdas hon på ett mystiskt sätt tillbaka i tiden, och hamnar i ett glittrigt 60-tal, där hon möter hon den förföriska sångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy). När Ellie vaknar nästa morgon, är hon upprymd och full av idéer, och längtar genast efter att få somna igen. Snart förvandlas dock hennes drömlika nattliga eskapader till fullfjädrade mardrömmar, som hon inte ens i vaket tillstånd, kan att fly.

 

De två unga kvinnorna i huvudrollerna är på olika sätt helt bedårande. McKenzie (”Jojo Rabbit”, 2019) med sitt oskuldsfulla ansikte och späda röst är perfekt som Ellie. Hon är den som driver handlingen framåt, medan karismatiska Taylor-Joy (”Queens Gambit”, 2020), är bränslet.

 

Edgar Wright är mannen bakom underhållande filmer som ”Shaun of the Dead” (2004), ”Hot Fuzz” (2007), ”The World’s End” 2013, och nu senast ”Baby Driver” (2017). Här testar han något nytt och resultatet är ett spännande och skräckinjagande potpurri av poppiga toner, neonljus och vålnader från förr.

 

”Last Night in Soho” har, till sin fördel, en aning mer nedtonat tempo, jämfört med Wrights tidigare filmer. Den är samtidigt oerhört intensiv, med allvarsamma nyanseringar i intrigen. Filmen har flera tydliga stilistiska likheter med bland annat italiensk Giallo och Film noir. Dimma, cigarettrök, förföriskt farliga kvinnor och krossade speglar förekommer oftare än inte. Fotot av Chung-Hoon Chung ("The Handmaiden", 2016) är suggestivt och smått hotfullt på sina håll. Kameran sveper fram ur diverse vinklar, in i speglar och ut igen. De blinkande ljusen, som kastar kusliga skuggor efter sig, skapar en hypnotisk och klaustrofobiskt förledande stämning. För scenografin står Wrights gamla parhäst Marcus Rowland. Han har skapat två olika London med otroligt vackra och trovärdiga miljöer. Det är blött, dimmigt, glittrigt och glammigt på en och samma gång. Filmen är till stil och innehåll som ett småtrallande kärleksbarn till ”Suspiria” (1977) och ”Persona” (1966), förlöst av Tim Burton, under ledning av David Lynch.

 

”Last Night in Soho” är något så ovanligt som en musikalisk thriller. Den handlar om unga kvinnors drömmar och om män som krossar dem. Det är ett starkt, upprörande och utan tvekan ständigt aktuellt tema, och det bör berättas om. Wright har tillsammans med Krysty Wilson-Cairns skrivit manuset, som ger karaktärerna kött på benen och historien dess djup. Dock utspelas tyvärr filmen mest på ytan, varför helheten stundvis känns en aning ojämn.

 

Slutet blir dessutom onödigt forcerat och övertydligt. Som om man plötsligt fått bråttom att göra filmen färdig. Några darlings hade behövt sätta livet till, även om det är charmigt att se och känna Wrights passion mellan raderna. I slutändan är dock detta små invändningar, i en i övrigt närmast fulländad upplevelse.

 

”Last Night in Soho” hade med ännu lite mer omsorg och flitighet klipprummet, kunnat bli en absolut fullträff. Nu får den nöja sig med att ”bara” vara spektakulärt omvälvande till sin yta, men också extremt underhållande och riktigt otäck under den.