Lavendelflickorna 2004

Två äldre damer (Judi Dench och Maggie Smith) bor i ett gammalt, en gång förmodligen ståtligt, hus en bit utanför en liten fiskarby längst den engelska kusten. Tiden är strax före andra världskriget och medan tillståndet i stora delar av den europeiska kontinenten bäst kan liknas vid rörelserna i en ormgrop, lever de båda systrarna ett stillsamt liv såsom de troligtvis gjort de senaste decennierna. Dagarna fördriver de med att vandra omkring på stranden, påta i trädgården och bli uppassade av sin gamla hushållerska. På kvällarna sitter de och lyssnar på radion medan de stickar eller läser. En morgon efter en kraftig storm hittar de en livlös kropp på sin strand. Efter att personen ifråga blivit inburen i huset, omskött och kvicknat till, visar det sig att han är en tysktalande polsk flykting (Daniel Brühl) som inte kan engelska. Men med hjälp av ett enkelt teckenspråk och den ena systerns åldrade kunskaper i tyska fungerar kommunikationen inom, den i huset boende, trion hjälpligt. Och i takt med att husets gäst tillfrisknar, utvecklas ett skevt triangeldrama.

Trots att ”Lavendelflickorna” ser ut att vara påtänkt som ett känslosamt drama, får vi inte veta särskilt mycket om de inblandade karaktärernas bakgrund. Då och då får vi en enstaka ledtråd som kastar lite matt ljus över någon av personerna, men när filmen är slut står vi ändå med fler frågor än svar och får exempelvis aldrig veta varför den unge mannen flytt från sitt hemland, var hans släkt finns eller varför de äldre systrarna reagerar såsom de gör. Visserligen kan vi ana oss till det mesta, men något slutgiltigt svar får vi inte levererat. Under större delen av filmen irriterade jag mig på denna knappa informationsutdelning. Men efter en kortare diskussion med min medföljande kompis kom vi båda fram till att detta förmodligen är typiskt för dagens människor, att vi vill ha svar på allt. Vilket ju sällan är möjligt i det vardagliga livet. Så varför skall det då förhålla sig annorlunda i filmens värld, som av många filmteoretiker sägs vara just en spegling av verkligheten? När jag väl hade vant mig vid tanken, börjare jag gilla den. För det är väl skönt när lite utrymme lämnas åt åskådarens spekulationer och fantasi.

Men detta är inte något drag som kan sägas prägla hela filmen. För ”Lavendelflickorna” påminner mycket om de brittiska filmer som jag förmodar att alla svenska grundskoleelever får se till leda på varje termins avslutande engelskalektion. Med andra ord får vi här beskåda en idyllisk landsbygd som innehåller allt från hjälpsamma grannar till bräkande får, mängder med tekoppar och ett långsamt berättartempo. ”Lavendelflickorna” är den brittiske skådespelaren Charles Dances debut som både manusförfattare och regissör. Och av denna anledning är det kanske inte så konstigt att han har kikat på hur tidigare regissörer har burit sig åt inom detta ämne. Den stora frågan är därmed om man som åskådare, till följd av detta, skall ha överseende med filmens många sega och föga överraskande moment eller inte. Nåja, det är väl upp till den enskilde betraktaren att avgöra antar jag. Själv kände jag mig dock rejält sömnig när filmen hade hunnit ungefär halvvägs.

Sådana funderingar slipper vi hysa kring skådespelarnas prestationer. För jag tror inte att någon kommer att protestera om jag skriver att denna byggsten är ”Lavendelflickornas” största behållning. Då större delen av vår generation är väl bekant med James Bond och Harry Potter, behöver troligtvis varken Dench eller Smith någon närmare presentation. Brühl är kanske inte lika välkänd, men de som har sett ”Good Bye Lenin” eller ”De feta åren är förbi” vet att hans insatser är mer än sevärda.

När jag i slutet av denna recension försöker hitta ett sammanfattande betyg, kommer jag fram till att denna film är perfekt att se någon dag när man har lite äldre släktingar på besök i hemmet och inte har något bättre för sig. Ett biobesök skulle jag dock inte rekommendera till någon som befinner sig under den äldre medelåldern.