Law Abiding Citizen 2009

En familj blir grovt attackerade i sitt hem av elaka män, män som åker fast men den ene gör en deal med åklagaren och går fri efter bara några få år. Det gillar inte den ende överlevande. Han gillar det inte alls. Efter några år sätter han igång sin plan att straffa ett ruttet samhälle.

Tidigt föll tankarna till 90-talets underhållande action/thrillers, som "Jagad" och "Speed", fast med en handling som känns något mer förankrad i 00-talet och bortom, och med en skurk som mitt i all jävelskap han ställer till med ändå känns mer sympatisk än exempelvis en klassisk Dennis Hopper. Clyde Shelton, kapabelt spelad av Gerard Butler (som jag lyckats bli ganska förtjust i, även om en genomgång av hans curriculum vitae inte gör det helt lätt att förstå varför), har liksom en poäng. Samtidigt är naturligtvis metoderna han anammat helt uppåt väggarna.

Det är både en styrka och en svaghet med "Law Abiding Citizen". En styrka, för det passar in i genren som jag (menat eller inte) kände smaken av, den här sortens rulle ska ha en skurk som är ett par snäpp över verkligheten, med storslagna planer och förmågan att genomföra dem. Samtidigt blir det en svaghet, när det verkar som om herrarna bakom filmen - Kurt Wimmer på manus och F. Gary Gray på regi - samtidigt vill säga något. Visst, man kan försöka, det har lyckats förr, jag tror dock inte alls de här båda skaparna har vad som krävs för att balansera akten ifråga. Wimmer har jag väldigt svårt på, hans "Equilibrium" brukar vara omtyckt och jag förstår inte varför. Gray å andra sidan är en hyggligt men anonym och tandlös regissör (se t ex "The Italian Job" för referens). Okej men ointressant. Lägg till ett par onödiga hål och trötta genvägar, och det faller trots att historien annars känns ganska fräsch och som någonting nytt i gammal miljö.

Något man lyckats riktigt bra med, är människorna framför kameran. Förutom nyss nämnde man är Jamie Foxx väntat stabil i huvudrollen, som åklagaren som gjorde dealen och får känna konsekvenserna 10 år senare. Utöver det finns det i mindre roller skådespelare jag är väldigt förtjust i, som irländaren Colm Meaney ("The Commitments") och Bruce McGill, även han med en lång resume men det var som den återkommande figuren Jack Dalton (han som alltid lurade döden) i MacGyver han vann mitt hjärta.

Det finns en del att tycka om, det ska erkännas, och egentligen stör jag mig nog mer på bristerna eftersom de tynger ner något som kunde ha blivit något mer. Något mycket bättre. Så egentligen är det nog bara att gilla läget, njuta av explosionerna och ett par sköna vändningar, och försöka undvika att kika för långt ner i hålen.