Le Week-End 2013

Brittiska paret Nick (Jim Broadbent, "Cloud Atlas") och Meg (Lindsay Duncan, "Alice i Underlandet") har varit gifta i 30 år och firar med att åka till Paris en helg, staden där de tillbringade sin bröllopsresa för många långa år sedan. Under resan ställs förhållandet på sin spets när gräl, kärlek, passion och ålderskrämpor kommer upp till ytan.

Vid första anblicken är de som många andra par i övre medelåldern. Han gillar att gå i invanda fotspår och är nöjd med det lilla, medan hon har blivit aningen sval med åren och längtar efter något mer, en förändring. Ålderdomen har hittills inte bjudit på vad någon av dem kanske helst velat ha, vad gäller sprudlande karriärer, ekonomisk trygghet eller självständiga och framgångsrika barn. Men medan Meg vill ta tillfället i akt att lyxa till det och leva livet i Paris, sparar Nick hellre pengar till den planerade badrumsinredningen och bokar in paret på ett - enligt Meg - alldeles för beiget hotell.

Men under ytan finns här så mycket mer. Mellan Nick och Meg finns fortfarande en kärlek och passion som många par bara kan önska sig att hålla vid liv efter ett halvt liv ihop. Och stunderna då de beter sig som busiga tonåringar dyker upp med jämna mellanrum, men även tillfällena då de verkligen sårar varandra.

"Le Week-End" bjuder verkligen in sin publik till att få spendera en helg ihop med Nick och Meg. Och vilken helg det blir! Från allra första början lyser det supervassa manuset igenom och det framförs med en sådan självklarhet av Broadbent och Duncan att de känns som gjorda för de här två rollerna.

Det bästa av den komiska tajmingen från "Hyde Park on Hudson" lyckas bara snudda vid nästan varenda minut film i "Le Week-End". Men humorn blir aldrig slapstick utan levereras med en sådan värme att det är som att krypa in under en skön filt framför brasan en kall vinterdag.

Broadbent och Duncan får, från att de först sätter fötterna i Paris, ett härligt material att jobba med, signerat Roger Michells långtida manuspartner Hanif Kureishi ("The Mother"). Allt från hur de klättrar upp för trapporna till Montmartre och pustar "Sist vi gjorde det här kunde vi andas", till när de checkar in på nya lyxhotellet i svindyra sviten som de får reda på att Tony Blair bott i tidigare, och Nick oimponerat muttrar "Jag hoppas de bytt lakan".

Nick och Meg har inga problem att nästan allena bära hela filmen på sina axlar. Ändå är det en utmärkt slags vändning att kasta in Nicks gamla vän, Morgan, från universitetstiden mitt i handlingen. Jeff Goldblum ("Flugan") gör sig perfekt som Nicks motsats, den jobbigt framgångsrika amerikanen som nu bor i Paris med sin unga fru - ioförsig efter att ha lämnat sin första hustru med barn i New York utan att se tillbaka. Kontrasten karaktärerna emellan ger i alla fall ny fart åt berättelsen.

"Le Week-End" är rakt igenom en lyckad historia som säkert kommer att locka publik långt utanför den självklara målgruppen av par i medelåldern. Det är brittisk charm och hjärta när det är som bäst.