Leave No Trace 2018

Äntligen! Debra Granik är tillbaka med sin efterlängtade uppföljare till ”Winter's Bone” - filmen som vann i Sundance år 2010, blev fyrfalt Oscarsnominerad, samt genombrottet för nykomlingen Jennifer Lawrence. Spänningen var hög inför premiärvisningen av ”Leave No Trace”, och vi blev inte besvikna!

Även denna berättelse är satt i en marginaliserad utanför-värld, och handlar om en far och dotter, som bor i en park Portland, Oregon. Will (Ben Foster) lär sin 13-åriga dotter Caroline (Thomasin McKenzie) allt han kan om överlevnad, inklusive att skickligt dölja alla spår av bosättning.

Men så en dag får en joggare syn på Caroline, och strax därpå kommer myndigheterna. Situationen måste utredas och nu ska de inlemmas tillbaka in i samhället! Det en sak jag undrar över, säger pappan till sin dotter, varför sa du inte någonting om joggaren? Detta blir första tecknet på att Caroline kanske inte trivs helt med deras tillvaro i skogen, något som hon mer och mer vågar artikulera, allteftersom hon träffar nya människor, äger leksaker och får sova gott i en riktig säng.

Granik är mästarinna på att med små, små medel föra handlingen framåt i lugnt tempo, som aldrig låter oss släppa koncentrationen, utan ger oss möjlighet att bekanta oss med karaktärerna bit för bit. Vi förstår att pappan inte klarar av att fungera ute i samhället tillsammans med andra människor, men kanske inte varför – tills Caroline hittar ett tidningsurklipp om en självmordsepidemi bland ex-soldater.

Filmen är visuellt vacker, och sekvenserna av de intensivt gröna böljande trädtopparna dröjer sig kvar i mitt minne. De är intressant hur de ackompanjerar handlingen, så att de i början är prunkande och inbjudande, medan de blir stelare, spretigare och ogästvänligare ju längre upp vi kommer från tillvaron i Portland-skogen, efter det att Caroline fått pröva på livet i ett riktigt hem.

”Leave No Trace” är en fantastiskt fin och skickligt berättad film. Skådespelarprestationerna är fenomenala, och de små protesterna som viskas fram av Carolines späda stämma är lika effektivt lågmälda som berättelsen i sin helhet. Men kan den mäta sig med ”Winter's Bone”? Nja, kanske når inte filmen absolut hela vägen fram för att kunna likställas med Graniks första långfilmssuccée, men filmen är fortfarande en sällsynt pärla inom undertydlig och intuitiv berättarkonst!