Leaves of Grass 2010

Det är sant, jag knarkar inte längre filmnyheter i samma hårda utsträckning som förr, men blir likväl överraskad varje gång en film med namn som Edward Norton, Susan Sarandon och Richard Dreyfuss kopplade till sig går mig helt förbi. Det hjälper förstås inte när filmen ifråga tagit två år sig att få svensk distribution, vilket är mäkta synd, för även om "Leaves of Grass" inte förtjänade biovisning hade den åtminstone förtjänat mer än att komma sent.

I "Leaves of Grass" (titulerad efter men inte en filmatisering av amerikanske poeten Walt Whitmans diktsamling med samma namn) spelar Norton en respekterad och älskad universitetsprofessor som vid rapporten om sin tvillingbrors död motvilligt åker tillbaka till sin hemstad och genast blir indragen i sin inte lika respekterade broders skumraskaffärer, samtidigt som han får chansen att återknyta relationen med sin mor (Sarandon) och träffar någon (Keri Russel) som kanske kan lära honom något om livet.

Det är alltid knepigt när tvillingar ska spelas av någon som inte är tvillingar själv, svårt att få snyggt och trovärdigt. Norton är direkt inget undantag, när skillnader ska göras tydliga i fysisk form blir det lätt lite överdrivet. Samtidigt är det här en skådespelare kapabel till subtilitet, och det är en väldigt bra skådespelare, som ändå hanterar det bra.

Just skådespelarna är filmens starkaste kort. Som tidigare påpekat är det underligt att en film med medlemmar som Sarandon och Dreyfuss, alltid nöjen att skåda, kan gå under radarn. Till och med Keri Russel, en gång i tiden känd som TV:s "Felicity", gör duktigt ifrån sig och det är en aktris jag vanligtvis har väldigt svårt för. Respektabelt.

Exakt vad som inte gör att "Leaves of Grass" inte hittar hem är svårt att sätta fingret på. Tim Blake Nelson, skön skådespelare som skrivit och regisserat den här filmen, har svängt ihop en underhållande mörk liten thrillerkomedi som inte rättvist kan anklagas för att vara förutsägbar. Den vågar bryta mot åtminstone ett par konventioner och ger tillfällen att engagera sig i händelseutvecklingen.

Å andra sidan är det desto svårare att engagera sig ordentligt i karaktärerna och deras relationer, vilket för undertecknad generellt brukar kännas viktigast. Jag tror tvillingfaktorn gör sitt till där, jag vet att fotot gör sitt, min inställning till den här typen av fotografi är erkänt negativ. Det är en för ren bild, för digital (känns det som), som stör och distanserar mig från vad som händer i historien. Fast den fotografiska invändningen är förstås inte hela sanningen, inte ens en särskilt stor del - en tillräckligt bra grund hade kunnat hålla fast ändå.

Min tolkning är, att Tim Blake Nelson har ett bra huvud för det här, för filmmakandet, för att skapa en underhållande liten skröna (vilket absolut inget är att skämmas för), men inte tillräckligt med talang för att sälla sig till de stora skaparna.