Lebanon 2009

Redan från inledningen förstår vi att något inte står rätt till med den här filmen. Tunga järnluckor öppnas, fötter kommer ner och vi befinner oss i det trånga utrymme en stridsvagn har att erbjuda. Vi är fast, precis som den lilla gruppen av soldater som på den första dagen av Libanonkriget den 6 juni 1982 ger sig ut på ett enkelt uppdrag. Det där med enkelt revideras dock flera gånger under resans gång.

Simon Stahos utmärkta "Dag och natt" där Mikael Persbrandt gör upp med sin omvärld under den sista dagen av sitt liv, är filmad helt och hållet från instrumentbrädan i en bil. Vi har två bildutsnitt, förarsättet där Persbrandt sitter, eller passagerarsätet. Det tar ett litet tag in i filmen innan vi förstår att vi faktiskt inte kommer att lämna bilen. Då blir plötsligt stämningen allt mer obehaglig, vi befinner oss bokstavligen i Persbrandts suicidala våld på hans sista resa utan en chans att kliva av. Det är ett oerhört effektivt berättarsätt.

I "Lebanon" är det likadant, kameran lämnar inte för en sekund stridsvagnens inre. Istället ligger den i täta närbilder på den handfull stora gruppen, en grupp soldater som aldrig varit ute i strid. Det enda vi ser av omvärlden utanför är genom skyttens sikte som han kan vrida och zooma in med. Vi hör också larvfötternas gnissel och det metalliska ljudet när någon hoppar upp på stridsvagnen och knackar på. Hela tiden rycker det och kränger. Känslan är som att sitta fast i en hiss, en sorts klaustrofobisk panik ligger nära till hands.

Ute på en åker möter de sin gruppledare som ger dem dagens uppdrag. Det ska ta sig från punkt A till B. Men när de hamnar i strid förändras allt. De har tränat på måltavlor men det är förstås en helt annan sak att rikta ditt vapen mot en människa och trycka av, även om denne är en fiende och även om denne riktar ett pansarskott emot dig. Men det är än svårare att skjuta någon som inte uppträder hotfullt. Det är dock värst när du förstår att den du har skjutit var en oskyldig man som fraktade höns. Ångesten i ögonen hos gruppens skytt och hans tvekan är högst påtaglig.

Effektivt rullar Samuel Maoz upp det som kommer att bli den längsta dagen för den lilla gruppen. De får frakta ett lik som luktar, när kroppen försvinner får de ta hand om en krigsfånge som sitter fjättrad vid ett rör i stridsvagnen. Hela tiden kissar den ene efter den andre i en plåtburk av nervositet. Vi kan bara ana stanken där i stridsvagnens kokande buk. Stundtals blir det snudd på surrealistiskt, de kör vilse, gruppchefen spårar ur och börjar raka sig och order kommer in från höger och vänster, men de vet aldrig riktigt vad deras uppdrag går ut på, eller ens var de är på kartan. 

Trots berättarsättet som suger tag lämnar "Lebanon" en del att önska. Den kanske beror på att den blir lite för abstrakt, att den lämnar för många frågor hängande eller för att det är lite för många personer i stridsvagnen för att vi ska hinna ta till oss allas livsöden. Jag förstår att det är medvetet berättargrepp för skildra en krigssituation utan rim och reson, filmen är baserad på Samuel Maoz egna upplevelser. Visst förmedlar han en kaosliknande och hopplös atmosfär, visst är det filmmässigt mycket kompetent och konsekvent berättat. Men det saknas ett litet extra djup för att komma karaktärerna nära, vilket ofta är nyckeln till att skapa äkta engagemang.