Legenden om Zorro 2005

Dags att återbekanta sig med folkets svartklädde beskyddare och maktens skräck: Zorro. Ett gott val för folk med koncentrations-svårigheter som gillar popcorn i lika stor utsträckning som filmen i sig.

I uppföljaren till matinéäventyret från 1998 har Alejandro och Elenas son fyllt tio och drömmer pojkdrömmar om Zorro utan att veta att det är hans egen far. Alejandro som svurit att lägga undan svärdet fattar tag i det igen när storskurken Armand hotar Kalifornien. För att krydda till anrättningen ytterligare är det fnurr på tråden mellan hetlevrade Elena och Alejandro. Vilket givetvis inte hindrar dem från att återförenas och gemensamt spetsa några bad guys.

Det här är en lättsinnig film som inte kräver särskilt mycket eftertanke. Zorro är en karaktär som bygger till största delen på charm och därmed är Banderas i hamn redan innan han skrivit under filmkontraktet. Lite förförarstuk, lite lustiga repliker med spansk brytning och mycket hoppande, hjulande och fäktande passar Almodovars och Madonnas älskling galant. Fastän handlingen är förutsägbar, karaktärerna inte mer än klyschor (stackars Rufus Sewell spärrar återigen upp sina stora asymmetriska ögon hotfullt) och musiken rätt tvivelaktig melodram, har vi lagom roligt. Just då. Efteråt minns man inte mycket av filmens tvenne timmar. Annat än att upplevelsen är trivsamt harmlös utan vare sig övervåld eller koncentrationskrävande pretentioner.

Samtliga inblandade spelar med en liten blinkning i ögonvrån åt publiken och har fina kläduppsättningar i effektfulla färger. Ibland gör de något tokigt stunt som får träsmaken i rumpan att kännas lite mindre efter att godispåsen tagit slut. Eftersom ”Legenden om Zorro” ensam ruvar på en övergiven genrenisch - Errol Flynn, vi behöver dig (och technicolor!) - vinner filmen en del sympatipoäng. Fast efter det här får det räcka. Jag zzz-omnar vid tanken på en till uppföljare.