Lemming 2005

”Lemming” är en fransk film. En psykologisk thriller. ”Lemming” handlar om en lämmel (en skandinavisk gnagare) som fastnat i en vattenledning. ”Lemming” handlar om ett lyckligt par som hittar lämmeln. ”Lemming” handlar om ett annat par, nämligen chefen till mannen i första paret och hans fru. Hon, Alice, mår inte bra. Efter ett tag börjar alla uppföra sig konstigt. Som i en skräckthriller.

Där har ni förutsättningarna. Och vad som senare hände förstod jag aldrig fullt ut. Men lämmeln stod i alla fall fri från all skuld. Alltså, det är sällan man får uttrycka sig på det här viset men ”Lemming” är rätt och slätt ett misslyckande. Manuset verkar omarbetat så många gånger att det helt tappat struktur och en genomgående röd tråd eller idé. Man skulle kunna kalla det en thriller med övernaturliga eller, beroende på tolkning, psykologiska händelser, bl.a. återkommer en person som tidigare i filmen dött. Vanligtvis brukar en sådan story förklaras genom ett slags ont väsen eller liknande. Visserligen förstår man från början att Alice har fingrar med i spelet, hon skriker och gormar efter ett närmast schizofrent mönster, men det skulle lika gärna kunna vara den stackars lämmeln som är ansvarig. Reds ut gör det först när man slutat bry sig. Själva tanken med thrillers är väl att man ska bjudas in för att lista ut vem eller vad som ligger bakom, eller efter ett dramaturgiskt mönster delges ledtrådar som bibehåller spänningen. Självklart kan man gå ifrån färdigskrivna ramar – söka andra vägar – men någon sådan ambition ser jag inte. Ambitionen är snarare att under filmens gång lämna historien öppen för så många tolkningar som möjligt.

Ur andra synvinklar är "Lemming" en inte fullt lika misslyckad film. Skådespelarprestationerna är, åtminstone bland tre av de fyra, tillräckliga. Särskilt vill jag nämna Charlotte Gainsbourg, i rollen som Bénédicte, som har en intressant och tilldragande utstrålning. Hennes scener fungerar bra till skillnad från dem med chefens fru, Alice – det ondskefulla navet i berättelsen – vars ansikte är gråvitt och stelt, och med löjligt svartsminkade ögonskuggor. Hon liknar ett spöke, men uppträder betydligt mer tvetydigt, man förstår aldrig hennes motivation. Rollen som Alice är en uppförsbacke redan på pappret, och det blir svårt för Rampling att agera med den pondus och beslutsamhet som krävs. Därför blir det aldrig obehagligt. Vissa av skräckscenerna lyckas med en fängslande upptakt, men tyvärr dras de antingen ut för långt eller så förstör tarvligt komponerad musik.

Filmens tema utgår från att till synes obetydliga händelser kan påverka människan mer än vad man först tror. Svala vindar kan rubba det till synes mest stadiga torn; man ska aldrig ta något för givet. Alain och Bénédicte är ju det ”perfekta lilla paret”, och från den dagen lämmeln fastnar i avloppet går deras liv i en helt annan riktning. I en scen när Alain kommer hem mitt i natten finner han ju hundratals lämlar som övertagit hans kök. En uppföljare till ”De 101 dalmatinerna”?

Om handlingen, som i det här fallet, är väldigt mångtydig krävs en bra knop för att knyta ihop säcken. Men någon sådan knop finns inte. Lämmeln lever visst, men resten av säcken rinner ut i en oförklarlig sand. Dessa sandpartiklar grusar ned de flesta rutor i ”Lemming”.