Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv 2004

Någon har äntligen fått for sig att göra en Tim Burton-matiné som blandar vacker visuell scenografi med lättsamt melodramatisk berättarteknik som hämtad ur en Dickensroman.

Här finns spektakulära scener i syfte att imponera och trollbinda med överdådig rekvisita och med mer fantasifull regi hade det blivit fantastiskt. Här har vi sagan om syskonen Baudelaire som liksom historiens titel antyder råkar ut for idel gruvligheter efter det att deras föräldrar omkommit i en mystisk brand. Deras första förmyndare blir greve Olaf (Jim Carrey i en veritabel paradroll av yviga gester och teatraliska utbrott) som bara vill åt familjeförmögenheten och saknar moraliska betänkligheter att ta livet av sina skyddslingar for att nå fram till målet.

Dessa står dock långtifrån villrådiga eftersom naturen begåvat dem med.extraordinära talanger: fjortonåriga Violet är en uppfinnare av stora mått, hennes två år yngre bror Klaus minns allt han någonsin läst i sina föräldrars bibliotek och den minsta telningen Sunny kan inte prata men vad gör det när hon kan tugga sönder det mesta med sina små tänder. Självfallet är barnen bedårande, rättrådiga och näpet oskuldsfulla medan Greve Olaf är hiskeligt ond, falsk och fåfäng. Men trots att syskonen tidigt inser hur det står till med den gode grevens välvilja tycks vuxenvärlden, med Timothy Spalls aningslöse tjänsteman i spetsen, ha desto större problem att genomskåda hans fasad. Det blir alltså en serie av hisnande äventyr och möten med föräldrarnas minst sagt skumma vänner innan det förväntat lyckliga slutet får äga rum. Det vi saknar på vägen är svårt att sätta fingret på. Man skulle kunna kalla det själ eller temperament, något som lösgör sig från den tydliga dramaturgin. Scenografin i filmen är verkligen stämningsfull och sagolik - om än uppenbart dataanimerad - och för in oss i en värld som är långt färggrannare och händelserikare än vår. Samtidigt ter den sig också ibland som ett hinder – möjligen är det så att sagotemat är så starkt att huvudpersonerna, syskonen Baudelaire inte känns som riktiga barn utan mer som påhittade fantasifoster, alltför perfekta och prydliga för att kunna existera i verkligheten. Ilskan och sorgen över allt som drabbar dem verkar inte gå på djupet.

Jude Law som Lemony Snicket ger en fin, stämningsfull narration åt filmens händelseförlopp, men även här uppstår problem – den tydliga sagoschablonen historien rättar sig efter känns bitvis som om den hämmar filmen från att bli mer våghalsigt absurd eller ha större fokus på huvudpersonernas känsloliv. Störst utrymme tar historien själv och det galna persongalleri som barnhjältarna möter. Syskonen Baudelaire framstår som, bortsett från sin minsting Sunny, som de blekaste karaktärerna. Bokmasken Klaus gestaltas dock med mer personlighet av Liam Aiken än ljuvt putläppade Emily Browning förmår ge Violet. Meryl Streep är förstås fenomenal i sin rolltolkning av den hyperneurotiska fastern, om nu någon till äventyrs trodde annat. Jim Carrey däremot tenderar att bli för mycket, men ger också filmen ett driv och energi som få andra hade klarat av – hans roll kräver att han förklär sig inom filmens egna ramar och ständigt för handlingen framåt. Antagligen var inspelningen en fest för de inblandade för roller som dessa är sannerligen allt annat än vardagsmat.

Men mest imponerande av allt är illustrationerna till eftertexterna, stilistiskt strama, svartvita relieffigurer i ett universum av urklippta kartongstjärnor, hotfulla träd och luftballonger. Suggestivt och mycket vackert vittnar de om ambitionen att göra en film som skulle kunna bli så mycket mer men inte nådde fram eftersom regissören saknade en tillrackligt tydlig vision och nöjde sig med dyra dataanimationer, lite rolig dialog och bländande rekvisita. Magin blev därmed ett utanpåverk liksom en utarbetad tårta som är skön att se på, men smakar alldagligt.

Vill man se en mindre feg version av hur man kan göra en äventyrsfilm med förunderliga händelser, galna karaktärer och fantasifulla miljöer föreslår jag att man letar upp ”Baron Münchhausen” – en film utan vare sig amerikanskt Kleenex-prydliga barn eller Jim Carreys kroppsliga utbrott. Hade man vågat sig på lite mörkare penseldrag som halvt lovas i filmens inledning så hade man kunnat rikta filmen åt vuxna också. Som Jeunets fenomenala ”De förlorade barnens stad” visade så behöver filmer med barn i huvudrollen nödvändigtvis inte vara FÖR barn.

ONÖDIGT VETANDE Barry Sonnenfeld ("Men in Black", "Familjen Addams") var tänkt att regissera filmen. Efter problem med budgeten lämnade han över till Brad Silberling ("Casper").