Les Grandes Personnes - De vuxna 2008

Svensk och fransk film har många likheter. Pretto och med en ofrånkomlig tendens att vara tråkiga. I princip filmens finrum dit de flesta av oss inte får tillträde så länge vi inte visar tillbörlig uppskattning. När nu de båda fattar varandra hand i hand är det tyvärr inget undantag. ”Les grandes personnes” är en franskspråkig ”komedi” i svensk skärgårdsmiljö där det enda som inger rörelse i smilbanden är ett tunt drag av buskis. Tänka sig.

Och här finns influenser att hämta från båda läger. Albert (Jean-Pierre Darroussin) har hyrt en stuga mitt i den svenska midsommaridyllen – skärgården – med tillhörande sill, snaps och pissigt väder. Bibliotekarie och historiefantast har han tagit med sin dotter Jeanne (Anaïs Demoustier) på vad som är menat ska bli en jakt på vikingaskatter. När så ett missförstånd gör att de får oväntat sällskap av svenska Annika (Lia Boysen) och Christine (Judith Henry) förvandlas det hela till allt annat än humoristisk film. Vi snackar mer Bergman-light.

För att vara en komedi tillika en om kulturkrockar är ”Les Grandes Personnes” ovanligt uddlös. Från talangfulla Lia Boysen till småpräktige Jean-Pierre Darroussin blir det helt enkelt inte mycket skratt över. Och att ta in skådisgröningen Björn Gustafsson som humoristiskt alibi blir mest löjligt. Nedslipad till sin plattaste form är det istället dramaaspekten som tar över. Och just som relationsdrama är den här filmen nog en större behållning. Fortfarande lika smågullig som småtrist och intet nytt.

En rutinerad Jean-Pierre Darroussin är mer irriterande med sin neurotiskt pikande och nedsättande karaktär. En pappa som skulle få vilken soc-tant som helst att få bromsspår i brallan av förskräckelse. Medan dottern på äkta tonårsmanéer trånar efter kärlek framför spegeln i sitt rum men mest lyckas drömma sig blåst på en semesterort som mest bjuder på fyllekåta fjortisar.

”Les Grandes Personnes” är fadd cocktail på svensk melankoli och fransk passion och självklart lika delar självplågeri. Allt mot en skärgårdsscen i all sin svenska retrostil à la Saltkråkan. Snarare ett synande av relationer människor emellan med en lika enkel som hastig buskissmak borde Les Grandes Personnes möjligen rannsaka sin egen humor. Går man och ser den här filmen för att bli underhållen i komedins tecken lär man få sig en tankeställare. Det här bjuder mer på skattjakt än skrattjakt.