Les Misérables 2012

Det blir snabbt tydligt att Tom Hooper ("The King's Speech") inte tänker hålla igen på det bombastiska, när vi i en smått hisnande inledningssekvens landar i en jättelik torrdocka där ett gäng slitna och genomvåta fångar sjunger och stretar i takt med att få upp ett galärskepp ur ett stormigt hav. En av männen ser särskilt bister och härjad ut med sitt vildvuxna skägg, rakade skalle och ursinniga blick. Det är ingen seriemördare utan Jean Valjean i Hugh Jackmans tappning, mannen som dömdes till nitton års straffarbete för att ha stulit en bit bröd (fem år för själva stölden, fjorton till för upprepade flyktförsök) och som så småningom arbetar sig upp i det allra högsta borgerliga skiktet och återuppfinner sig själv som borgmästare.

Högt ovanför honom står Russel Crowes inspektör Javert i motljus och blänger bistert ner på sin nemesis. Han kommer som bekant, ledd av en nitisk moralkänsla, att tillbringa resten av historien och sitt liv med att jaga Valjean. Detta kraftfulla och känslomättade anslag luras inte, för så här kommer resten av filmen att se ut, och höras.

Det kan så klart bli en smula utmattande, stundtals. Att inte bli bländad eller imponerad av ambitionsnivån och den vackra ytan är dock omöjligt. Bara en sådan sak som att skådespelarna - med hjälp av hörsnäckor i öronen som spelar upp musiken - sjunger live under tagningarna, snarare än att mima till förinspelade låtar som annars är brukligt i sådana här sammanhang. Hela ensemblen verkar trivas med det tilltaget. Live-känslan förstärker positivt både känsla och inlevelse när det frigör aktörerna från kravet på att sätta läppsynken perfekt. Varenda statist är ju också såklart supertränade musikalartister till vardags, och vad Hugh Jackman och Anne Hathaway kan åstadkomma med grundmaterialet minns vi ju från när den förre var Oscarsvärd och rev av ett nummer just från "Les Misérables" tillsammans med Hathaway. Russell Crowe, som väl får räknas som den något udda fågeln i rollistan, kan kanske inte alla gånger skryta med samma röstregister. Men så ska hans Javert också vara en butter och inte särskilt utåtagerande typ.

"Les Misérables" har väl lågt räknat satts upp, producerats och spelats in en miljon gånger sedan musikalen, som bygger på Victor Hugos kanoniska tegelstensroman från 1862, hade premiär. Den kommer sannolikt att tolkas minst två miljoner gånger till. Trots den väl tilltagna längden och en och annan skönhetsfläck vad gäller filmens rytm så kommer det att dröja ett bra tag innan någon lyckas åstadkomma en version som är så här skamlöst imposant och underhållande. Och ingen som innehåller ett hysteriskt sångnummer med Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter som giriga och dekadenta värdshusinnehavare. Ett par sådana burleska skrattscener till hade gett en femma i betyg.