Les Misérables 2019

Alla känner väl till Victor Hugos mästerverk ”Les misérables” om fattigdom och uppror i 1800-talets Frankrike? Kvarteren Montfermeil utanför Paris som nämns i boken är fortfarande slum, men numera hemvist till invandrarminoriteter i miljonprojekt. En av dessa är regissören Ladj Ly, som gjort långfilm inspirerad av sin uppväxt där. ”Les misérables” vann stora jurypriset i Cannes och är i skrivande stund Frankrikes nominerade Oscarsbidrag.

Ladj Lys Montfermeil är en tickande bomb. Filmen börjar med att poliskonstapeln Stéphane Ruiz (Damien Bonnard), som flyttat hit för att bo närmare sin son, sätts att patrullera tillsammans med machokonstapeln Chris (Alexis Manenti) alias ”Grisen” och dennes mer tystlåtne kollega Gwada (Djebril Zonga) som själv kommer från projekten. Stephane upptäcker snart att hans regelrätta arbetsmoral inte riktigt räcker till i Montfermeil, där olika småkriminella grupper är i ständig kamp om herraväldet.

En av småpojkarna som redan har ett straffregister, Issa (Issa Perica), stjäl en lejonunge från en resande cirkus. Det leder till hotfullheter mellan de romska cirkusarbetarna med Zorro (Raymond Lopez) i täten, som kommer för att hämta tillbaka lejonet, och projektgängen som leds av "Borgmästaren" (Steve Tientcheu), som inte vet var den är. Det blir upp till poliserna att finna lejonungen för att avstyra konfrontationer, och poliserna får till slut fast Issa, men i kaoset som uppstår händer något som blir upptakten till en rad konfrontationer, förhandlingar och i slutändan snabbt eskalerande våld.

Filmen efterlämnar en känsla av hopplöshet för Montfermeil känns som en plats där ingen kan vinna. Maktbalansen är skör och det behövs inte mycket för att få den att tippa över. Framför allt är det en skrämmande värld helt utan tillit och respekt för lagen. För vad händer när ett gäng hämndlystna barn utan tillsyn, utan vägledning, och utan framtidsutsikter får vapen i hand? ”Les misérables” är en stark film som lämnar mycket att fundera över efter biobesöket.