Let's Be Cops 2014

Ryan och Justin har passerat trettiostrecket utan att ha slagit igenom i Los Angeles bortom ett skitjobb på ett oinspirerat TV-spelsföretag och ett utskrattat skådisjobb i en Herpes-reklamfilm. På väg hem från den senaste fadäsen på college-återträffen där de misstolkat konceptet "maskeradbal" och kommit utklädda till snutar, inser de att folk på stan för första gången ser på dem med respekt och viss åtrå. Så de bestämmer sig helt sonika för att behålla uniformerna på och fortsätta med charaden, vilket inte blir helt problemfritt när de råkar i luven på en lokal gangsterboss.

Det är en charmigt enkel premiss, direkt hämtad från 80-talet som bjuder in till både komiska missförstånd och tokiga upptåg men tyvärr faller platt på sin låga ambitionsnivå. När de initiala och smålustiga snutbusen är avklarade övergår filmen snart i att söka skratt genom bögskämt och tjock-mans-pungkulor i ansiktet-humor. Vi inser snart att den fiffiga polisförpackningen som fört tankarna och förhoppningarna till filmer som "The Heat" och "Hot Fuzz" mest var en falsk förklädnad för krass lågvattenhumor och dammig sexism.
För det måste ändå ses som ett misslyckande när en film med så många begåvade komiker tvingas gräva runt bland föråldrade ras-skämt och unken  bögskräck i jakt på skratten, ett återkommande och oklädsamt problem som grabb-komedier fortsätter att tampas med.

Filmupplevelsen räddas endast av att man här parat ihop New Girl-duon Damon Wayans Jr. och Jake Johnsons, två polare även bortom kamerorna som med sin lekfulla, naturliga kemi gör "Let's Be Cops" till en betydligt mer trivsam resa än vad det klena manuset egentligen inbjuder till. Även Rob Riggle och den alltid sevärde Keegan-Michael Key gör sitt för att hålla stämningen rimligt god och visst har filmen sina stunder av fniss. Men nog är det allt för långt mellan de verkliga skratten för att den här banala buddy cop-baletten ska resonera hos andra än de mest bakfulla biobesökarna.